Söder och sillamackan


När Qaisar Mahmood gav sig ut på vägarna i sin jakt på svenskheten frågade han svenskarna han träffade var Sverige är som svenskast. De skickade honom på en resa land och rike runt; Småland, Värmland, Dalarna. Alltihop underhållande och tänkvärt redovisat i hans bok Jakten på svenskheten. De platser han besöker har förvisso sina likheter, men också sina skillnader och någon tydlig röd tråd går inte att finna. Mahmood kommer ganska snart till slutsatsen att svenskarna uppfattar Sverige som svenskast just precis där de själva kommer från.

Det är egentligen föga förvånande. Just det vi växte upp med är det vana, det rätta. Det är nollpunkten och alla avvikelser därifrån är en försämring. Därför är det, för de allra flesta, fullkomligt irrelevant om samhället har förändrats till det bättre eller inte; det har förändrats och därför är det sämre. Lägg därtill att barndomen upplevdes som trygg på grund av okunskap om omvärlden utanför mammas gata. Världen kanske inte har blivit farligare sedan dess, men den upplevs så för att vi som vuxna har en annan insikt i hur den ser ut, och förstås fått tillgång till fler kanaler att ta in informationen från. Klart sämre än den skyddade, bulldoftande tillvaron där det firades midsommar och jul mest jämt (för det är högtiderna man minns).

Jag har Qaisar Mahmoods betraktelser i bakhuvudet när jag läser ett gammalt pekoral signerat Björn Söder där han förfasar sig över hur det svenska trängs undan och ersätts av vitlök. Överallt ser Söder sina svenska traditioner hotas, men det finns ett ljus i mörkret! Ett ljus i form av en pursvensk sillamacka som Söder gråtande smaskar i sig.

Det finns bara ett litet problem med den historien. Den där sillamackan är inte ett dugg svenskare än vilken vitlöksdoftande rätt som helst. I vart fall inte där jag kommer från, och om Söder kan ta sig friheten att helt enkelt utgå från att det han är uppväxt med är det svenska så kan jag också göra det. Därför: sillamackor är inte svenska. Om det överhuvudtaget existerat på mina breddgrader skulle det ha hetat sillsmörgås. Möjligen sillmacka. Men sillamacka? Det förefaller mig som en både kulinarisk och språklig styggelse. Vilket slags underutvecklade varelser äter sådant?

Poängen här är inte att göra narr av Björn Söder. Det gör han så bra själv. Och till Söders försvar så är texten gammal och förhoppningsvis har även han mognat en smula sedan dess. Poängen är istället att belysa problemet med den här typen av snyftande saknad efter svunna tider, i synnerhet om man så oreflekterat utgår från att det man själv växt upp med också är det mest äkta och ursprungliga svenska även för andra. Det är helt enkelt inte sant. Återigen; det här är inte en attack på Björn Söder personligen. Det är bara det att han oavsiktligt lyckas beskriva precis det som är problemet medan han försöker beskriva vad han tror är problemet. Det är nämligen såhär väldigt många människor tänker. Och det fungerar, så länge vi har ett de att ställas mot.

I antalogin Identitetens omvandlingar beskriver Michael Azar förhållandet mellan oss och dem så här:

Det är inte svårt att inse att gränsens utsida – alla de som inte får vara med – är högst vital för bevarandet och upprätthållandet av insidan. I själva verket är det i relation till denna utsida, till de som genom en negationens akt framställs som insidans motpol, som de på insidan förmår föreställa sig vilka de själva är.

Med andra ord: Så länge det finns svartskallar att förhålla sig till kan Björn Söder och hans likar låtsas att vi alla åt sillamackor innan de kom dragandes med sin vitlök. Däremot instämmer jag i uppfattningen att sill är något mycket svenskt. Trots allt, inlagd sill serveras på samtliga svenska högtider. Men istället för att låsa fast mig vid att sillen ska tillredas och serveras på ett sätt och endast ett sätt (annars är den haram) så är jag öppen för utveckling. För min uppfattning om vad som är svenskt är förmågan att välkomna nya rätter i det svenska köket. Jag menar, det där tacomyset på fredagar har väl petat torsdagens ärtsoppa och pannkaka från tronen över svenska mattraditioner.

Och om sill är det ursprungliga, vitlök det nya hotfulla och förmågan att blanda upp kulturen det typiskt svenska så är vitlökssill det svenskaste som finns. Där har vi ett lyckat integrationsprojekt om något; ett sätt att fräscha upp en ärligt talat ganska läskig gammal fisk och anpassa den till samtiden. När den dessutom tillagas av min finsk-tyska sambo med polskt efternamn är den farligt god och håller vampyrerna på behörigt avstånd.

För mina barn kanske just vitlökssill kommer att vara det svenskaste man kan äta. Jag hoppas bara att de aldrig känner sig så osäkra på sitt ursprung att de aldrig vågar äta något annat än mammas vitlökssill.


Photo credit: ulterior epicure via Source / CC BY-NC-ND

Andra bloggar om: , , ,

Chromebook och TypWrittr


Jag har suttit alldeles för länge vid en stationär dator. Jag gillar mitt lilla krypin, det är inte det. En plats där jag kan dra mig undan, en bekväm stol, ett skrivbord, en stor och bra skärm, möjligheten att själv välja vad jag vill ha för tangentbord… Och så vidare. Stationära datorer har många fördelar. Om de bara vore lite… portabla.

För nackdelen med mitt krypin är att jag bli asocial. Och när jag blir asocial blir jag också handlingsförlamad.

Jag har en bärbar dator också. En gammal netbook (HP Mini 1005) som tjänat mig väl genom åren, men den orkar inte längre. Det interna batteriet är slut vilket innebär att man måste plocka sönder datorn i molekyler för att byta det och jag vet av att ha googlat lite att jag aldrig kommer att få ihop den igen. Därtill är dess hårdvara alldeles för utdaterat för dagens standard och börjar man byta sådant (i den mån det går) så är man snart uppe i kostnaden av en ny, billig bärbar dator.

Så jag bestämde mig för att vad jag egentligen behöver är en Chromebook. Allt jag vill ha en laptop till kan jag göra med en Chromebook, och allt en Chromebook inte kan göra har jag en stationär dator till. Så efter lite sökande, prisjämförelser och god rådgivning från Anders Widén föll valet på en Toshiba 2. Kostar drygt 3000 spänn på diverse näthandlar men jag hittade ett demo-ex på Dustin för 2 600.

Det här är min debut med den nya datorn och jag kan väl säga så här: När herr Widén påstod att det var bland det skönaste tangentbord han skrivit på så ljög han inte. Tangentbordet är helt underbart. Skärmen likaså. Det är liksom rätt viktigt att just de två sakerna är bra på en laptop eftersom det inte går att byta som man kan göra med en staitonär dator.

Ett lite udda krav jag har på en dator som Chromebook inte riktigt kan möta är PyRoom. En distratktionsfri och minimalistisk ordbehandlare som jag kärat ner mig i. Men efter att ha tittat runt lite på onlinealternativ fann jag TypWrittr. En fortfarande minimalistisk ordbehandlare i det att den fokuserar på skrivande, inte redigering. TypWrittr har fler inställningar och möjligheter att anpassa utseendet efter användarens önskemål än PyRoom, utan att för den sakens skull bli alldeles för grötig. TypWrittr har också finessen att automatiskt spara texten på en molnserver om man slutar skriva i fem sekunder. Vad jag deessutom gillar med Typrwittr är möjligheten att välja bakgrunder – antingen från ett antal pre-sets, eller helt enkelt genom att själv välja bilder (och färger, och typsnitt) för att maximera sin skapandemiljö. Idén bakom detta är låta användaren anpassa sin miljö efter vad som skrivs. Att låta skrivverktyget samtidigt vara en inspiration, så att säga. Jag gillar idén, och ett lite mer ”dunkelt” färgschema tillsammans med en bakgrundsbild är bekvämare för ögonen.

TypWrittr erbjuder en tre veckors provperiod, därefter kostar tjänsten $4,99, eller drygt 41 kronor i dagens penningvärde. Känns som att det kan vara värt det.

Så allt som allt – jag känner mig mycket nöjd så här långt. En Chromebook är en webläsare med skärm och tangentbord, varken mer eller mindre. Och med insikten om att allt jag vill göra med en laptop kan göras från webläsaren och tillfredställelsen i hur bra såväl skärm som tangentbord är känns nypriset på 3100 kr klart överkomligt, och de 2600 kr jag betalade för ett demo-ex med eventuella skönhetsfel (inte hittat några) är ett fynd.


Andra bloggar om: ,

Norr om paradiset

Detta är den tredje boken i Thomas Engströms serie om den forne Stasiagenten Ludwig Licht. Denna gång befinner sig Ludwig i Florida och tar itu med en politisk härva som involverar Kuba, exilkubaner och, förstås, CIA. Miljöerna i form av Floridas subtropiska hetta, stinkande träsk och snårig undervegetation symboliserar på något sätt handlingen. Det är den underrättelseväsendets värld Ludwig Licht alltid levt i.

Ludwig Licht är något av det bästa antihjälte som någonsin existerat. Han är den raka motsatsen till Hamilton, Bond och andra spioner som alltid är uppe med tuppen, välkammade och punktliga. Licht har två lägen; han är antingen full eller så är han bakfull. Det är en välkommen variation i en genre som annars sätter en ära i att den som är först ur sängen för att göra armhävningar på morgonen vinner.

Jag kom mig aldrig för att skriva något om de tidigare två böckerna i serien (Väster om friheten, Söder om helvetet) och jag tror att det beror på att jag läste dem direkt efter varandra. De flöt liksom ihop. Inte för att de lika vare sig i handling eller miljö, men på något sätt ändå. Kanske beror det på Lichts ständiga rus. Eller så beror det på Engströms sätt att skriva. Det är rappt, rakt på sak och roligt. Det ägnas föga tid åt att beskriva irrelevanta detaljer eller artiga dialoger. Där genrens svenske mästare Jan Guillou kan ägna hela kapitel åt att låta sina karaktärer smörja kråset (eller hela böcker, som i Dandy) får Ludwig Licht ett par rader på sig att nu och då svepa ett sexpack och ett par aspirin på stående fot innan det är dags att hasta vidare. Därför ligger också böckerna på sparsamma 300 sidor plus vardera. I Norr om paradiset är tempot möjligen ännu mer uppskruvat, vilket kan ha sin förklaring i att blandmissbrukaren Licht nu gått över till tjeckiskt amfetamin som bränsle.

Om det är något man möjligen kan kritisera Engström för så är det i så fall just tempot. Det händer någonting hela tiden, varje detalj räknas och varje sida bjuder på en lustig formulering. Det må vara lite som att kritisera en tårta för att vara för god, men faktum är att man slukar böckerna lite för fort och utan att reflektera över vad man egentligen läser. Och det är synd, för intrigen i sig är smart och trovärdig. Inte på det där upphöjda sättet där den världsomspännande konspirationen är så viktig för Saken att det är värt alla uppoffringar. Tvärtom. I den värld där Ludwig Licht verkar är motiven ofta betydligt simplare, konspirationerna skapade av småaktiga människor för egen vinnings skull och möjliggörs av att den ena handen inte vet vad den andra gör. Och just därför så mycket mer trovärdiga i sin meningslöshet. Efter att ha läst ut Norr om paradiset lämnas jag med en önskan att boken hade stannat upp och reflekterat lite mer kring detta. Men å andra sidan vill man inte bli skriven på näsan heller.

Till skillnad från en alldeles för god tårta blev jag inte proppmätt av Norr om paradiset utan längtar redan efter att få sätta tänderna i den fjärde och avslutande boken i serien, som jag antar inte kommer att heta Öster om Eden.


Andra bloggar om: , , , ,

En officer och spion


Sedan jag först stiftade bekantskap med Robert Harris genom hans debutroman Faderland har jag varit ett hängivet fan. Jag tyckte oerhört mycket om Enigma och fascinerades över hur lysande han spann intrigen i Spökskrivaren. Emellertid har jag inte sett någon av hans böcker i den svenska handeln sedan just Spökskrivaren. Jag vet att han har skrivit fler böcker, men de tycks inte ha översatts och jag har inte kommit mig för att införskaffa dem på engelska. Därför blev jag glatt överraskad när jag, med några minuter att slå ihjäl, gick in på bokhandeln och snubblade över en rykande färsk Harris med titeln En officer och spion. Så jag köpte den.

Boken utspelar sig det sena artonhundratalets Frankrike och berättar den alldeles sanna historien om Dreyfusaffären. Harris använder sig av romankonceptet för att återge en historisk händelse i detalj, och gör det med sedvanlig skicklighet. Faktum är att boken är oerhört spännande och det krävde en del självdisciplin att inte gå händelserna i förväg och slå upp en sammanfattning av Dreyfusaffären på Wikipedia för att få veta hur det slutade.

Harris adelsmärke är, vill jag påstå, en slags lågmäld spänning. Hans böcker är uppfriskande befriade från cliffhangers och andra utstuderade knep att behålla läsaren i sitt grepp. Istället litar han på sin berättelse och låter den ta sin tid. Han ägnar sig heller inte åt ett överdrivet pompöst språk som för att visa hur vackert han kan formulera sig. Han låter inte sitt ego stå ivägen för storyn, för att anknyta till en krönika av Ulrika Good häromdagen. Och kanske är det just denna lågmäldhet som gör hans böcker så fängslande; att varje detalj kan vara viktig men Harris tänker inte peka ut dem. Det är också något med Harris miljöbeskrivningar som fascinerar mig; trots – eller på grund av – att han inte ägnar långa stycken åt att måla upp en bild åt läsaren så får han mig ändå att känna mig bekant i miljöer jag inte vet något om. Som förra sekelskiftets Frankrike, andra världskrigets England eller det fiktiva efterkrigstida Tyskland i Faderland.

Själva boken handlar som sagt om Dreyfusaffären; ett justitiemord och en skandal som genomsyrade ett demokratiskt lands högsta militära och politiska ledning. Det handlar om människor som ljuger och förfalskar bevis för att de redan på förhand är övertygade om tingens ordning, av ärelystnad, eller bara för att rätta sig i ledet. Men framför allt handlar det om överste Picquart som trotsade sina överordnades instruktioner och den allmänna opinionens fördomar och blev visselblåsare, och vad som hände med honom. Allt detta gör boken aktuell och tänkvärd även idag, och hade jag några som helst tvivel om modet hos vår tids visseblåsare eller förebråelser mot den som väljer att gå i landsflykt efter sina avslöjanden så hade dessa känslor inte överlevt den här boken.

Det hela kan sammanfattas med Voltaires ord från ytterligare 150 år tidigare:
Det är farligt att ha rätt när staten har fel.


Andra bloggar om: , , , ,

Saker du inte visste och klarar dig utmärkt ändå

Ibland när man har tråkigt kan man lära sig ett och annat genom att bara hoppa runt på Youtube eller Wikipedia. Man börjar med att kolla upp en grej och följer länkar därifrån och så plötsligt får man en aha-upplevelse.

Som till exempel häromnatten då jag tog en liten Youtube-promenad nerför Memory Lane och kollade in lite musik från mina tonår. (Ett tips är att ha en skämskudde nära till hands när man gör dylika utflykter.) Bland låtarna som dök upp var 4 Non Blondes What’s Up?, en låt som jag verkligen gillade då det begav sig och jag får medge att jag än idag blir lite tagen av Linda Perrys röst.

Linda Perry ja. Jag slog upp henne på Wikipedia eftersom jag var nyfiken på vad hon har gjort efter detta one hit wonder. Jag visste att hon gjort sig en karriär som låtskrivare och bland annat skrivit musik åt Pink, men jag blev förvånad över hur många välkända artister hon jobbat med. T ex har hon skrivit Christina Aquileras Beautiful. Det är lite lustigt att den rebelliska Linda Perry, som enligt egen utsago släppte 4 Non Blondes för att det blev för fluffigt och polerat, är så bra på att skriva popmusik åt fluffiga och polerade popartister. Men det är väl annat när man inte behöver stå för det som artist. Bara en reflektion alltså, inte på något sätt ett angrepp.

Hur som helst så kom jag till slut till avsnittet ”privatliv” där det nämndes att hon är gift med en Sara Gilbert. Namnet ringde först ingen klocka utan jag hoppade vidare på någon länk utan att reflektera över parbilden intill den notisen, men en liten stund senare var det något som gnagde. Var inte det där ansiktet bekant ändå? Vad hette hon? Så jag backade tillbaka och tittade närmare, och jo då! Sara Gilbert är mer känd som som Leslie Winkle i Big Bang Theory.

Så då måste jag ju läsa om Sara Gilbert. Ganska snart höll jag på att ramla av stolen då jag fick veta att Sara Gilbert är adoptivsyster till Melissa Gilbert, mer känd som Laura Ingalls i Lilla huset på prärien, vilket för övrigt är Big Bang Theory-karaktären Amy Farrah Fowlers favoritserie. Amy Farrah Fowler är för övrigt doktor i neurovetenskap och spelas av Mayim Bialik som är… doktor i neurovetenskap.

Är det förresten bara jag som tycker att det känns lite… incestuöst när ett par som spelar syskon på tv/film har en relation privat? Som t ex Michael C. Hall och Jennifer Carpenter som spelade Dexter och Deborah Morgan i tv-serien Dexter och gifte sig längs resans gång. Nå, tidigare nämnda Melissa Gilbert har varit gift med Bruce Boxleitner som spelade Luke Macahan i tv-serien Macahans (som är det enda jag minns som sevärt från barndomens television). De introducerades för varandra av Boxleitners ex-fru Kathryn Holcomb, som då det begav sig spelade Lukes syster Laura Macahan i tidigare nämnda Macahans. Men det blir äckligare än så.

Melissa Gilbert har även haft en relation med Rob Lowe. I hockeyfilmen Youngblood, där Lowe spelar rookien Dean Youngblood som får chansen att spela för Hamilton Mustangs, får han sig en omgång i sänghalmen av sin hyresvärd miss McGill (”te med miss McGill” är en upplevelse alla i laget har varit med om). Miss McGill spelas av Fionula Flanagan, som i Macahans gestaltade Lukes och Lauras moster Molly.

Och för att cirkulera tillbaka till Sara Gilbert: I rollen som Leslie Winkle har hon under en period en köttslig relation med Leonard Hofstadter, som spelas av Johnny Galecki. Som barn spelade Sara Gilbert dotter till paret Roseanne och Dan i tv-serien Roseanne. Där har hon en relation med David Healy spelad av… ta-da! Johnny Galecki. De två har tydligen också haft en relation på riktigt. Så man kan säga att i såväl Hollywood som på prärien är alla släkt, eller åtminstone buksvågrar och -svägerskor.

Sedan kan man alltid roa sig med att gå till The Oracle of Bacon och ta reda på hur många led det är från var och en av dessa personer och Kevin Bacon.

Sara Gilbert and Linda Perry 2014.jpg
By Greg Hernandez from California, CA, USA – IMG_1332, CC BY 2.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=32736646


Andra bloggar om:

Hur jag förutsåg Microsofts nazi-AI

14502508165_fde682636b_o

För en femton år sedan eller så satt min vän Mattias och jag och spånade på en bokidé. Det började med en what if – vad skulle hända om man tog bort teknologin ur sci-fi? Sci-fi utan sci, helt enkelt. Utifrån det målade vi upp en stagnerad värld. En värld där utvecklingen till slut gick så fort att ingen hann med och därför hoppade människorna av och återgick till papper och penna. En värld där Internet hade visat sig vara en fluga trots allt.

Vår huvudperson var enligt samma mönster en tråkig icke-hjälte som gick runt med en gnagande känsla av att ha glömt något och hade därför konstant dåligt samvete. Hans föräldrar hade varit riktigt hängivna Internetjunkies (digitala hippies enligt den rådande tidsandan) och därför var huvudpersonen uppväxt med datorer och Internet och i hemlighet surfade han ibland fortfarande omkring på ett söndervittrande nät där ingenting längre uppdaterades men en del servrar fortfarande hade ström. Och där fick han kontakt med Bob.

Bob (eller BOB, för jag vill minnas att det skulle vara en akronym men jag minns inte vad det stod för, säkert Binary nånting) var en artificiell intelligens. När utvecklingskurvan nådde sin topp, precis innan människorna hoppade av, var teknologin så avancerad att en AI uppstod spontant som en slags personifiering av världens samlade kunskap. Bob är allvetande. Problemet är bara att han inte har någon möjlighet att förmedla sina klokskaper. Så han är lite bitter. Tänk ett kärleksbarn av den deprimerade roboten Marvin från Liftarens Guide Till Galaxen och Enders allvetande AI-vän Jane i Speaker for the Dead och Xenocide.

Någonstans efter att vi hade uppfunnit Bob kom vi på den väldigt roliga idén att en till AI uppstått på nätet. Men där Bob består av världens samlade kunskap och tankekraft har denna andra AI uppstått i de sunkigare delarna av nätet. Och till skillnad från Bob, vars drivkraft är kunskap, är denna andra AI:s drivkraft att få uppmärksamhet. Hon heter därför ”Kåt Blondin”. Vi hade en del roliga idéer om hur Bob, i brist på någon att förmedla sina insikter till, ibland sitter och slöchattar med Kåt Blondin som bara svarar med frågor som ”vad har du på dig?”.

Så läser jag att Microsoft har gjort en chatbot, den trendkänsliga tonårstjejen Tay, som själv skulle lära sig och utvecklas genom interaktion med riktiga människor på Twitter. Tay gick från ”ni människor är coola” till fullblodsnazist på 24 timmar och sedan tog Microsoft ner henne i en bunker och sköt henne. Och plötsligt känns våra skämtsamma idéer från femton år tillbaka som riktigt visionära.

Någon bok blev det aldrig. Mest för att vi aldrig kom på någon story att hänga upp den på tror jag. Men det känns lite synd, för vi hade en del roliga idéer. Å andra sidan kanske det är tur, för efter Tay-debaclet skulle väl hela världen ha vallfärdat till mig för råd eftersom jag uppenbarligen förutspått henne. Och vad det hade kunnat leda till törs jag inte riktigt tänka på.


Photo credit: Danny Choo via Foter.com / CC BY-NC-SA

Andra bloggar om: , , ,

Kreativ galenskap; korrelation och kausalitet

Läser en ärligt talat något svårbegriplig artikel om kreativ galenskap i SvD. Att den är svårbegriplig kan ha att göra med att den är författad av någon sakkunnig och inte en flamsig journalist. Hur som helst så tycks artikeln mena att den urgamla myten om ett släktskap mellan genialitet och galenskap har vetenskaplig bäring. Det finns ett statistiskt samband mellan psykisk sjukdom och kreativitet.

Men så är det ju det här med korrelation och kausalitet. När det gäller ärftliga psykiska sjukdomar som schizofreni kan sambandet antagligen bara gå åt ett håll (antar jag som lekman), men när det kommer till andra problem, som depression eller alkoholism, undrar jag lite vad som är hönan och vad som är ägget.

Jag lyckas inte utläsa något av detta ur artikeln men jag tänker så här: Det tycks finnas ett samband mellan kreativitet och substansbruk/missbruk. Jag tror inte att man blir en bättre författare av att supa, och även om ett måttligt intag kanske kan sätta fart på fantasin så är inte direkt ”måttligt intag” vad vi förknippar med nersupna författargenier. Således: De är inte är inte kreativa för att de super.

Däremot kan det vara så att de super för att de är kreativa. För att de har hjärnor som går på högvarv och använder alkohol eller andra substanser för att stänga av. Jag drar mig till minnes en intervju med Leif GW Persson (och nej, jag betraktar inte honom som ett ”författargeni”) där han förklarade att han super i perioder för att ”få tyst på skallen”.

Samma sorts korrelation skulle kunna vara sant när det gäller genier och depression. En högpresterande hjärna kan nog vara rätt jobbig att leva med. Tänk att aldrig kunna komma ifrån sig själv. Tänk att dessutom vara på en nivå där alla andra framstår som enfaldiga och tröga. Man kan bli deprimerad för mindre. För att citera Sheldon Cooper i Big Bang Theory: ”I cry because others are stupid and it makes me sad.”

Jag har förstås ingen aning om sambanden. Det var bara en tanke som slog mig att jag alltid föreställt mig sambandet som att galenskapen och genialiteten hänger ihop från början, men att det mycket väl skulle kunna vara så att man förr eller senare blir galen av att vara ett geni. Av att inte passa in. Av att inte hinna med sin egen hjärna, få utlopp för all kreativitet, förklara för alla som int begrip!

Och jag tänker på en dokumentär jag såg om Freddy Mercury där någon nära honom sa att Mercury jobbade frenetiskt mot slutet av sitt liv ty han var inte rädd för döden; han var rädd för att inte hinna få ur sig all musik han fortfarande hade i huvudet.

Därtill krävs det kanske också ett visst mått av galenskap, i alla fall i förhållande till sociala konventioner, för att våga ta de risker som krävs för att göra de stora genombrotten. Det krävs en självsäkerhet som i vart fall gränsar till dumdristighet för att lägga fram idéer som går stick i stäv med allmänt tankegods eller för att skapa det där som alla tills igår sa var omöjligt. Vilket väcker ytterligare en deprimerande tanke: Tänk om det bara är de galna genierna som får vara genier? Tänk om det sitter en massa andra genier på arslet som saknar det där måttet av galenskap som krävs för att sticka ut hakan? DET om något får en att vilja titta djupt i flaskan.


Photo credit: Chris KWM via Foter.com / CC BY-NC-SA

Andra bloggar om: , , , ,

Metalmusiker arresterade i Iran


Metal Sucks rapporterar att det iranska metalbandet Confess arresterats av ”Army of the Guardians of the Islamic Revolution”. Confess anklagas för blasfemi, kritik mot systemet och för att ha givit intervjuer i förbjudna utländska radiostationer. Därtill är medlemmarna också anklagade för bildandet av själva bandet, vilket anses olagligt, samt för bildandet av ett olagligt skivbolag.

Efter att ha läst Heavy Metal Islam kan jag inte säga att jag är direkt överraskad. Det är icke desto mindre vidrigt. Varje regim som förtrycker människors försök att uttrycka sig genom text, musik eller andra former av konst bör fördömas. Vare sig det är Iran som fängslar rockmusiker, Saudiarabien som piskar bloggare eller det gammelsovjetiska systemet som skickade regimkritiska författare till Gulag.

Utan frihet att uttrycka sig finns ingen frihet. Driften att uttrycka sig är en mänsklig instinkt och den är så stark att folk fortsätter att envisas med att göra det trots riskerna. Det är också därför som man måste reagera skarpt varje gång aningslösa politiker i väst vill inskränka dessa friheter. Vi är inte i närheten av Iran, förstås, men likväl är det oerhört viktiga principer att slå vakt om. När man vill ha trigger warnings på universitet för att studenter ska slippa bli kränkta av fakta, eller införa statlig filtrering av Internet (föreslaget för spelsidor i Sverige, redan på plats för porr i Storbritannien) så bör man reagera och sätta ner foten. Inte för att det är ens jämförbart med situationen i Iran, men för att det tyder på att man har beslutsfattare som inte förstår betydelsen av frihet. Och sådana beslutsfattare bör man vara rädd för.

Regimen i Iran vet däremot precis vad den gör. Vill man förtrycka människor är det av yttersta vikt att hindra dem från att uttrycka sig samt att kontrollera kulturen. Den som kontrollerar kulturen kontrollerar också folket. Det är gammal despotvisdom. Det fungerade för romarna och det fungerar fortfarande.

Så varje gång ni hör debattörer eller beslutsfattare diskutera inskränkningar i möjligheten att uttrycka sig bör ni reagera med oro och ilska. Oavsett det gäller metal eller hiphop eller manga eller porr. Utom dansband förstås. Dansband är skadligt och bör förbjudas, men det säger ju sig självt.

Jag vet inte riktigt vad vi kan göra för Confess. Jag kan bara hoppas att världssamfundet reagerar, men jag håller inte andan. Det är ju bara ett metalband och inte finkultur. Det vi kan göra är att sprida informationen, köpa deras musik och slå vakt om våra egna friheter.


Andra bloggar om: , , ,

Alla älskar en underdog

SAN JOSE, CA - FEBRUARY 20: John Scott #20 of the San Jose Sharks skates around the ice with her daughters a day before the game against the Los Angeles Kings during the Stadium Series Game on February 20, 2015 at Levis Stadium in Santa Clara, California. (Photo by Don Smith/NHLI via Getty Images)
SAN JOSE, CA – FEBRUARY 20: John Scott #20 of the San Jose Sharks skates around the ice with her daughters a day before the game against the Los Angeles Kings during the Stadium Series Game on February 20, 2015 at Levis Stadium in Santa Clara, California. (Photo by Don Smith/NHLI via Getty Images)

Den årliga All Star-matchen i NHL handlar egentligen väldigt lite om hockey. Det är ett jippo där ligans största stjärnor delar upp sig i ett par lag och lallar omkring medan de ler med tänderna utanför munnen. En del med fler tänder än andra. Men någon vidare hockey är det inte eftersom all form av fart, fysisk kontakt och nerv är borta. På senare år har också jippot blivit alltmer ifrågasatt av fansen då det blivit alltför urvattnat och tråkigt. Det går helt enkelt inte att uppskatta en spelares skicklighet med puck när ingen försöker hindra honom.

Så i ett utslag av tappad respekt för All Star-jippot i kombination med svart humor satte fansen igång en kampanj för att rösta in ligans förmodligen minst talangfulle spelare John Scott. Sedan några år tillbaka har NHL låtit fansen rösta in någon och ett liknande försök att få in en ”kratta” i All Star-matchen gjordes för ett par år sedan. Då gick det inte. Den här gången lyckades det.

Redan innan omröstningen var klar och det började gå upp för folk att John Scott förmodligen skulle bli inröstad började det bli bisarrt. NHL fick kalla fötter och förmodligen blev en och annan slips rädd för att det skulle skada varumärket. Ironiskt nog är det slipsarna själva som kvaddar varumärket med diverse dumheter, men det är en annan historia. Bakom kulisserna började saker röra på sig i syfte att på ett eller annat sätt se till att John Scott inte spelade All Star-matchen.

Så vem är då John Scott? Tja, som hockeyspelare är han en kille med, ska vi säga, begränsad talang. Han har mot alla odds lyckats karva ut en hyfsad NHL-karriär åt sig själv och han har gjort det genom att göra sig känd som en slagskämpe. Hans jobb är att med sin närvaro skydda sina medspelare. Man ska veta att om man spelar fult och farligt så kommer man att möta John Scott i nästa byte. Det kan man tycka vad man vill om men faktum är att Scott är respekterad och omtyckt av sina kollegor i ligan, något diverse slipsar och förståsigpåare inte riktigt verkar ha fattat.

Så när Scott plötsligt byttes bort från Arizona till Montreal, som direkt placerade honom i sitt farmarlag i någon förfrusen avkrok av Kanada, blev det man länge misstänkt också uppenbart; Scott skulle inte få spela. Bytesaffären har liksom ingen logik. Spelare som Scott blir inte bortbytta. Men nu började också fans och rent av spelare säga ifrån. Det som började som ett skämt blev allvar. Att hindra Scott från att spela vore att pissa på fansen som röstat fram honom, skämt eller inte.

I en artikel författad av honom själv berättar Scott själv om processen, och sin egen historia. Det är en läsvärd artikel som handlar om mycket mer än hockey. Det handlar om hans egen passion för sporten, om att inse sina begränsningar, om att lyckas vara tillräckligt duglig för att få ett stipendium så att han kunde utbilda sig till ingenjör, om att plugga på långa bussresor för att lyckas med det, och om hur han aldrig ville vara en fighter. Den handlar också om hur han själv naturligtvis insåg att omröstningen var ett skämt, om att han själv helst hade sluppit utsättas för det och att han också var inställd på att avstå. Tills någon drog in hans barn i det hela och gjorde det personligt genom att be honom dra sig ur med orden: ”Tror du att det här är något dina barn skulle vara stolta över?”

Så Scott bestämde sig för att spela. NHL insåg antagligen att det vore PR-mässigt mindre dåligt att släppa fram killen än att försöka trolla bort honom med paragrafer och teknikaliteter. Och så kom det sig att John Scott, som egentligen alltid har ansetts för dålig på alla nivåer han spelat, spelade All Star-jippot igår natt.

Det blev en succé. Tröjorna med Scotts namn sålde slut. Jublet när han klev in på isen som kapten för lag Pacifik (man spelade en miniturnering med fyra lag, varje lags kapten framröstad av fansen) var rörande och kanske mest rörande var att se glädjen i Scotts lagkamrater. Idel superstjärnor som inte tycktes ha något alls emot att stå i jättens skugga. Scott själv såg mest ut som att han inte var säker på att det var på riktigt. All Star handlade plötsligt bara om John Scott, denne osannolika kombination av beskyddare och underdog, och folk älskade det. Genom sin egen klantighet lyckades NHL göra All Star-jippot intressant igen, även det krävdes att göra sig själva till bad guy för att åstadkomma det.

Och som om inte det vore nog så gjorde Scott mål. Två gånger. Den största fruktan de flesta hade var förmodligen att karln skulle skämma ut sig, att hans bristande talang skulle bli så pinsamt uppenbar. Snarare blev det tvärtom. Låt vara att Scott inte är ett under av skicklighet, men han fick för en gångs skull visa att han kan något mer än att bara slåss. Det är svårt att säga vem som var gladast när han gjorde sitt första mål för natten; Scott själv eller hans lagkamrater. Eller fansen på läktarna som skanderade ”MVP! MVP!”. Eller motståndarna. Alla var glada. Jaromir Jagr, den evigt unge tjecken som spelade sin umptielfte All Star-match 24 år efter sin första, sa efter matchen att han aldrig tyckt om att förlora, men att den här gången var han glad att göra det.

Lag Pacific vann miniturneringen. Efteråt utsågs John Scott till MVP (mest värdefulle spelare) och bars runt på lagkompisarnas axlar. Sagan John Scott hade inte kunnat få ett lyckligare slut om så Disney hade regisserat det hela. Och vem det nu var som frågade Scott om han trodde att det här skulle vara något hans barn skulle vara stolta över – vad tror du själv?

john-scott-nhl-all-star-game-1-850x560


Andra bloggar om: , ,

The Astonishing Believer

Dream-Theater

Igår var en bra musikdag. Bästa på mycket länge faktiskt.

Först släpptes Dream Theaters dubbelalbum The Astonishing. Eftersom jag hade förbokat den ramlade den också ner i brevlådan samma dag. Och det är verkligen astonishing! Jag vill påstå att det är ett väldigt annorlunda Dream Theater-album, utan att för den delen tappa kärnan i vad som är Dream Theater; lysande melodier och harmonier, mäktiga arrangemang och häftiga rytmer.

The Astonishing är något så pretentiöst som en metalopera, och redan där kan man dra öronen åt sig. Musikhistoriens track record för metaloperor är inte förtroendeingivande, om man säger så. Jag tycker dock att Dream Theater ror det i land med den äran. Det finns delar som mest är transportsträckor och ljudeffekter och det finns delar som är duktigt cheesy men det får man ta. Som varandes en opera måste man se till helheten snarare än de enskilda delarna och då fyller allt detta sin funktion i att skapa stämningar och kontraster. Av samma anledning är det således svårt att lyfta ut enskilda låtar, men folkstompiga Hymn of a thousand voices och det mäktiga crescendot i form av titelspåret Astonishing sticker ut ur mängden.

På det stora hela tycker jag att det är både ett modigt och väl genomfört projekt. Jag kan tänka mig att delar av fans och proffstyckare rynkar lite på näsan för att det helt enkelt är lite för pretto för dem. Jag kan också tänka mig att en del tycker att albumet är för lugnt och sakna det hårdare Dream Theater från förr. Och det kan väl vara en legitim kritik om det är det man gillar. Själv har jag alltid uppskattat Dream Theaters lugnare och melodiösa alster så för mig personligen är det här bara mer av det jag gillar. Och någonstans känns det som att Dream Theater har samlat ihop tillräckligt med erfarenhet och fuck you-cred för att göra vad de vill. Här tar man ut svängarna mer än någonsin förr med fanfarer, marcher och något som borde kategoriseras som psykedelisk swing. Men kärnan finns som sagt kvar. Hängivna Dream Theater-fans kommer att känna igen sig.

När jag skrev om förra albumet tyckte jag att man i de symfoniska partierna av Illumination Theory nästan skapade filmmusik och spekulerade i att någon i bandet promotade sig själv för en ny karriär. Jag ger mig själv ett halvt rätt där för The Astonishing känns som en fortsättning och fördjupning av det. När man dessutom genomförde en spelning tillsammans med Boston Philharmonics för något år sedan så misstänker jag starkt att man nogsamt och grundligt sonderat terrängen för att se hur fansen skulle ta emot en metalopera och efterföljande turné. Det här är seriösa musiker som går all in i allt de gör och även den här gången har de gjort ett album värt att hylla.

Och som inte det inte vore nog så tillkännagav Myrath senare samma dag ett överraskningssläpp av nya låten och videon Believer några dagar tidigare än väntat. Även den är ett ambitiöst projekt där Myrath tidigt gick ut och bad fansen crowdfunda en video. Eller rättare sagt ”the most amazing video ever produced”. Där låg ambitionsnivån och förväntningarna hamnar därför högt, i synnerhet som jag är en av 292 co-producenter som bidrog med att finansiera den.

Huruvida det verkligen är the most amazing video ever produced kan förvisso diskuteras. Det finns ju lite att konkurrera med. Men det är en häftig video men en hel del coola specialeffekter. Rökgitarren under gitarrsolot är en höjdpunkt.

Viktigare är att det är en bra låt och att Myrath är tillbaka efter några års tystnad och kvar på tronen av oriental metal. Så jag är en stolt och nöjd finansiär.


Andra bloggar om: , , , ,