Skip to content

Enligt Min Humla Posts

Mansplaining och alkoholfri skål

Jag börjar med Feministiskt Initiativ. Mest för att få det överstökad. Den här filmen är nämligen så gräslig att jag inte ens klarade av att se färdigt den första gången. Det bör också noteras att mycket av det jag vill skriva förmodligen redan har sagts i något andra formuleringar av Johan Ingerö så om du tycker dig känna igen kritiken är det inte så mycket en fråga om plagiat som en fråga om great minds think alike.

Upplägget är att en man har bjudit hem några företrädare för Fi på middag. Vi får följa honom när han förbereder inför bjudning. Dammsuger, matar katten, fixar håret. Allting filmat med softat fokus och ackompanjerat av något slags hissjazz. Sedan ringer det på dörren, och eländet börjar.

Värden börjar duka och ställer frågan hur många de är totalt, varpå en av gästerna genast replikerar med en dryg utläggning om partiets ”feministiska, antirasistiska fördelningspolitik”. Apropå räkna liksom. En annan gäst frågar efter ”återvinningen” och värden gör misstaget att svara på hennes fråga (medan han skär sallad och sprätter den över hela bänken), varpå han får sig en drapa om miljöpolitik. (Vem frågar förresten efter ”återvinningen” i någons kök? Pratar folk så?”)

Och så här fortsätter det. De sitter vid bords och ler gulligt medan en äldre dam i sällskapet petar i maten med armbågen på bordet och gaffeln i fel hand. Värden berättar att det är trevligt att ha alla där och råkar nämna ordet trygghet, och då kommer det naturligtvis en utläggning om säkerhetspolitik, och så får vi veta att ”mäns våld mot kvinnor är en global pandemi runt om i världen”. Vad sägs om den rökta böcklingen?

Det verkligt stora misstaget värden gör är när han visar sin uppskattning för ett bakverk med orden ”jag skulle kunna äta hela den här tårtan själv” varpå tanten med bristande bordskick uppvisar en häpnadsväckande brist på förståelse för bildspråk och med snipig min plockar efterrätten ur händerna på honom. ”Nej vet du vad, någon rättvisa får det ändå vara.” Och på tal om rättvisa…

Jag antar att filmen är avsedd att vara lättsam och jag utgår från att den är gjord med glimten i ögat, att den ska vara lite rolig. Men humorn är ändå ofrivillig för det verkligt roliga med filmen är hur outhärdligt drygt den framställer partiet. Hur allt, från dukning till efterrätter, kan politiseras. Hur bokstavligt man tolkar varenda ord. Och hur nedlåtande man uttrycker sig. Alla som föreläser för den stackars värden gör det med betoning på varenda stavelse, gärna med huvudet lite på sned, som att man talar till ett barn, medan övriga sitter och nickar medhållande. Och under föreläsningarna svävar diverse värdeord i luften i något slags fluffigt, pulserande typsnitt, vilket ytterligare förstärker känslan av att den här filmen vänder sig till människor som har åtminstone tio år kvar till rösträtt.

Jag kan väl säga så här: Om folk kom hem till mig och betedde sig som de fem fiministerna i filmen, då hade jag slängt ut dem långt innan vi kom till ”alkoholfri skål”. Och det verkligt ironiska är att det här sättet att förklara saker som ingen har bett om, att svara på frågor som ingen har ställt och att förutsätta att mottagaren för budskapet för ens budskap är totalt okunnig – är inte det själva definitionen av mansplaining?

Avsiktsförklaring

Det drar ihop sig till val. Nu ska valfläsket tillredas, leden slutas och flosklerna dammas av. Såväl städer som landsbyggd tapetseras med plakat där partiledare ler ikapp med solen tillsammans med ett par slagord som är lagom intetsägande för att inte reta upp någon. Och medan partister stämmer in i fotbollskören och hurrar åt allt just deras parti gör, drar resten av oss täcket över huvudet och inväntar valdagen så att vi kan få stoppa en lapp i lådan och göra slut på lidandet för den här gången.

Ett sätt att få ut sitt budskap är förstås med en propagandafilm. Varje parti med självaktning gör därför en valfilm. Efter att ha råkat se ett par sådana blev jag lite sugen att i någon form av självskadebeteende ta itu med uppgiften att göra en bloggserie där jag recenserar partiernas respektive filmer. I sann demokratisk anda lät jag folket väljarna bestämma så jag slängde ut frågan på Twitter.

Och eftersom ja-sidan vann med en majoritet så förkrossande att bara Folkrepubliken Nordkorea kan överträffa den måste jag ju leverera. Eller kanske inte. Vallöften brukar väl ändå bara gälla fram till valdagen.

Den som lever får se. Men jag lovar att det som blir åtminstone kommer att vara subjektivt, spydigt och surt.

Glorifieringen av kommunism

Den som aldrig har råkat ställa sig på en scen iförd en persedel som smyckats med en kommunistisk symbol skall kasta den första stenen!
Okej, det blir ganska många stenar. Själv kan jag dock inte kasta någon, ty jag har nämligen gjort mig skyldig till precis det.

Det kan ha varit 1994 eller 1995. Jag var (förmodligen) sjutton år och spelade gitarr i ett hårdrocksband. Genom en bekant som drev en liten second hand-butik med inriktning mot diverse udda samlarobjekt hade jag kommit över en huvudbonad av klassiskt ryskt snitt (kan de heta ushanka?). I pannan på sagda huvudbonad satt det typiska sovjetiska armémärket i form av hammaren och skäran i en röd stjärna, omgiven av en guldfärgad krans.

Den valde jag att ha på mig på scenen under ett par spelningar. Varför? Jag har ingen annan motivering än att jag tyckte att det var en kul grej. Det låg liksom i hårdrockens natur att vilja vara lite edgy och udda. Att sticka ut. När pudelrockens smink och spandex nådde vägs ände började man söka nya vägar att sticka ut. Grungen var den tydligaste reaktionen på det och där kunde man se allehanda märkliga utstyrslar. Som exempel på roliga hattar från den tiden kan nämnas Pearl Jams basist Jeff Ament, Guns n’ Roses gitarrist Slash eller 4 Non Blondes sångerska Linda Perry. Så en ushanka verkade som en bra idé. Att den pryddes av en symbol för en vedervärdig regim och ideologi var ingenting jag reflekterade över. Jag visste att det var sovjetisk/kommunistisk symbol, men jag kan inte minnas att jag överhuvudtaget funderade över innebörden mer än så. Det var en ”kul grej”.

Lyckligtvis bestod vår publik inte av mycket mer än de närmast sörjande och spelningarna var över långt innan Youtube fanns, så mängden människor som någonsin har kunnat se den fadäsen är, minst sagt, begränsad. Den turen hade inte Fiona Fitzpatrick när hon ställde sig på en scen under Pride iförd en röd tröja prydd med en hammare och skära.

Kritiken lät förstås inte vänta på sig, och den är befogad. Fitzpatrick har också bett om ursäkt för klädvalet och sagt att ”det blev fel”. Och jo, det blev ju det. Skillnaden mellan mig själv för över tjugo år sedan och Fitzpatrick igår är både mängden ögon som kunde se eländet live och den spridning det fick efteråt, men också antalet människor runt omkring som kunde ha talat oss tillrätta. I mitt fall var vi fem långhåriga killar i tonåren som drömde rockstjärnedrömmar och spelade lite Iron Maiden-covers utan att få betalt för att vi tyckte att det var roligt. Arrangör var typ en pizzeria i Skutskär  eller Folkets Hus i Älvkarleby där ”arrangörens” ansvar i stort sett gick ut på att låsa upp dörren. Fitzpatrick å sin sida är en 32 år gammal popstjärna i duon Rebecca & Fiona. Bakom dem finns det ett helt batteri av människor som har hand om marknadsföring, bokningar och allehanda rådgivning. Plus då arrangören Pride. Var det verkligen ingen som kunde ha sagt till henne att den där tröjan var en dålig idé?

Jag tänker inte kasta några stenar, av förklarliga skäl. Vad jag istället skulle vilja belysa är att dylikt inte skulle hända om vi ägnade lite mer tid åt att prata om kommunismens illdåd. Om vi slutade låtsas att det är ”en fin idé även om det inte alltid fungerar i praktiken”. Om skolorna ägnade en gnutta av tiden som går åt till att upplysa om Förintelsen till att också upplysa om Holodomor. Eller om förföljelsen, fördrivningen och folkmorden i kommunismens namn. I Sovjet, i Kina, i Kambodja, på Kuba. Jag kan inte tala för Fiona Fitzpatrick, men jag kan tala för mig själv och försvara mig med att mitt sjuttonåriga jag faktiskt inte hade någon koll på det. Jag visste att människorna bakom den då rivna järnridån var mindre fria, att staten kontrollerade mer. Jag hade ett hum om planekonomin och att den hade sina brister. Och jo, nog hade jag hört talas om sovjetiska arbetsläger, om det östtyska angiverisamhället och en och annan avrättning av ”revolutionens fiender” men jag hade absolut ingen uppfattning om dess omfattning. Hade jag haft det hade jag aldrig någonsin ställt mig på en scen prydd med en hammare och skära. Och hade det funnits tillstymmelse till medvetenhet om hur HBTQ-människor behandlas i kommunistiska regimer skulle ingen någonsin välja att skylta med sådana symboler på just Pride, såvida inte vederbörande hade någon sällsynt masochistisk läggning och gick igång på att löpa gatlopp.

Så det är fullt möjligt att Fiona Fitzpatrick gjorde ett misstag baserat på okunnighet. Det är i så fall ett vittnesmål om det svenska utbildningssystemet. Sedan kan man förvisso tycka att en 32-åring i ett av världens mest och bäst uppkopplade länder svårligen skulle ha kunnat missa allt detta, men hon befinner sig i så fall i gott sällskap med diverse svenska salongskommunister som alltjämt försvarar sig med exakt samma argument som Hitlers chefsideolog Alfred Rosenberg:

En stor tanke har missbrukats av små män.


Photo by Antiporda Productions on TrendHype / CC BY-NC-ND

Redan hemma

I helgen snubblade jag över ett inlägg på Facebook där en Amer Hatic beskriver hur han har fått en broschyr i brevlådan från Alternativ för Sverige. Broschyren talar kort och gott om att det är dags för honom att åka hem. Hatics svar är läsvärt, och landar i följande: ”Jag är redan hemma.”

Bland kommentarerna hittar jag vittnesmål från en person med utländsk bakgrund som fick en likadan broschyr tryckt i handen i Almedalen. Efter detta har jag sett flera vittnesmål i sociala medier om personer med invandrarbakgrund som fått den här broschyren. Det verkar oklart om det här är en riktad kampanj som AfS fotfolk delar ut till människor de uppfattar som invandrare, eller om det är en folder som distribueras till allmänheten. När ETC frågar PostNord vet de inte själva om de har varit inblandade i distributionen, men just det kan ju knappast förvåna någon.

Jag blir beklämd när jag ser sådant, för jag vet inte hur jag ska hantera det. Jag vill tala om att de där tomtarna inte talar för mig. Att för mig får du stanna. I mitt Sverige är du välkommen. Men det blir också fel, för det är inte mitt Sverige. Alla försök att formulera det blir lätt självgott. Som att folk ska vara tacksamma för att jag låter dem bo här, i mitt Sverige, när många av de människor AfS vill kasta ut har bidragit till så mycket mer för det här samhället än vad jag har gjort. Jag får samma märkliga känsla av vanmakt och oförmåga att formulera mig när Svärjevännerna lever rövare med sin falska omsorg om ”våra” kvinnor.

Så jag tänker travestera Birk Borkasson när han läser lusen av Ronja Rövardotter:

Era kvinnor? Ert Sverige? Kvinnorna är sina egna, och de lever i kvinnornas Sverige. Och det är också finnarnas Sverige, och kurdernas och syrianernas Sverige. Och skåningarnas och norrlänningarnas och stockholmarnas Sverige. Och arbetarnas och borgarnas och böndernas och de lärdes Sverige. Och judarnas och muslimernas och de kristnas och ateisternas Sverige. Dessutom är det mitt Sverige. Och ert Sverige med. Men vill ni ha det för er själva, då är ni dummare än jag trodde när jag först såg er.


Bild: Panoramavy över Södertälje. Mitt hem.

Avgrunden som öppnar sig om upphovsrättsmaffian får som den vill

Så. Ed Sheeran har blivit stämd för likheten mellan sin hit Thinking Out Loud och Marvin Gayes Let’s Get It On. Stämningen har lämnats in å Ed Townsends vägnar, som var med och skrev och äger en del av upphovsrätten till Let’s Get It On. Townsend själv dog 2003 – det är i själva verket parasitföretaget SAS (Structured Asset Sales) som står för själva stämningen. Stämningen i sig är på det ringa beloppet etthundra miljoner dollar vilket, som väl alla vet, motsvarar ungefär fyrtiotusen miljarder kronor.

Jag tänker inte grotta ner mig i likheterna mellan verken eller varför stämningen är orimlig. Andra gör det nämligen bättre. Ägna några minuter åt att titta på Adam Neely’s genomgång. Neely är nämligen både en begåvad musiker och musikteoretiker, liksom en utmärkt pedagog. Men det man kan konstatera är att låtarna har uppenbara likheter. Ackordföljden är likartad (men inte helt identisk, vilket mr Neely påpekar), basgången och själva groovet är också praktiskt taget identiskt. Melodin, däremot, är annorlunda.

Det är här någonstans problemet med den här stämningen uppstår, vilket också Neely förklarar. Den som kan kasta tillräckligt mycket musikaliska termer på rätten har en stor chans att vinna. Den som kan sin musikteori och -historia inser däremot det orimliga i att påstå att en ackordföljd, ett groove eller ett tempo (!) skulle kunna upphovsrättsskyddas. Det är lika orimligt som att påstå att en meningsbyggnad med ordningen subjekt – predikat – objekt är tillräckligt originell för omfattas av upphovsrätten. Den som har hyfsad musikteoretisk kunskap och till exempel är bekant med harmonilära och funktionsanalys förstår detta. Det är inte lika självklart att en domare, oavsett hur skicklig jurist vederbörande må vara, eller en jury (skwäck!) förstår detsamma.

Låt oss för bara ett ögonblick föreställa oss att en ackordföljd kan upphovsrättsskyddas. Ta sedan en titt på följande klipp där Rob Paravonian illustrerar hur mycket rock och pop som är derivat av Pachelbels Kanon i D. Förstå vilken mumma detta vore för ett copyrighttroll som kunde lägga vantarna på rättigheterna till en tidig inspelning som använder just den strukturen! Fundera sedan också på hur mycket musik som aldrig hade blivit till om man var tvungen att uppfinna en originell ackordstruktur varje gång, eller hur mycket musik som aldrig kommer att spelas in av rädsla för att bli stämd på hundra jävla miljoner dollar.

Slutligen kan man för all del också göra en koppling till det förslag till copyrightreformer som ligger på bordet i EU, och specifikt artikel 13. Man vill, väldigt förenklat, hålla plattformar ansvariga för vad användarna laddar upp, vilket i praktiken skulle innebära någon form av filter. Youtube har redan ett sådant filter i form av en algoritm som söker av innehållet i jakt på likheter med skyddade verk. Denna algoritm är redan ifrågasatt och kritiserad då den är klumpig, slår fel och inte förstår kontext. Återigen hänvisar jag er till magister Neely för en lektion. Om vi nu stannar kvar i den här fantasivärlden där en ackordföljd kan upphovsrättsskyddas. Lycka till att någonsin ladda upp någon musik som är ens det minsta begriplig enligt västerländsk harmonilära.

Allt det här är ytterst problematiskt och alarmerande ur ett musikaliskt och kulturellt perspektiv. Däremot är det inte svårt att se vilka som har något att vinna på det. Och om man kan stämma en artist på hundra miljoner dollar för en låt, då kan man också tänka sig att det är värt att investera en hel del pengar i sin parasitverksamhet. Till exempel att köpa rättigheter till gamla verk av avlidna upphovsmäns släktingar, eller att lobba för hårdare lagar hos politiker.

Samtidigt. Det är inte helt glasklart. Som sagt finns det uppenbara likheter mellan de båda verken i den aktuella stämningen, även om det mest avgörande – melodin – är annorlunda. Men om jag sätter mig och sjunger en egen melodi och egen text till ett av tidernas mest ikoniska gitarriff – Deep Purple’s Smoke On The Water – kan jag då rimligen hävda att det är ett eget och fristående verk?


Photo by eleephotography on Foter.com / CC BY
Andra bloggar om: , , , , , ,

Ensamt på toppen

Elon Musk har hamnat i blåsväder. Detta för att i en tweet ha kallat en brittisk grottomte boendes i Thailand för ”pedo guy”. Det togs inte emot väl, kan man säga. Det är som Winston Churchill sa: Twittra i affekt och du kommer att ha författat den bästa tweet du någonsin ångrat. Musk har sedemera bett om ursäkt och förklarat att, även om ”det var Unsworth som började” så var det fel av honom att vräka ur sig något dylikt.

Så varför blev han så förbannad till att börja med? Ja, kanske för att han, under hela tiden då räddningsarbetare tillsammans med all möjlig expertis runt om i världen försökte få ut ett pojkfotbollslag och deras tränare ur ett översvämmat grottsystem, konstant kritiserats av kreti och pleti för sitt engagemang i saken. Det har hetat att hans engagemang är ett PR-stunt och han borde fixa något annat problem i världen istället, och dessutom vet ju varenda människa som aldrig har försökt dyka i ett grottsystem att en miniubåt inte fungerar. Och så vidare. En väldigt bra sammanfattning av händelseförloppet finns här. Jag rekommenderar att man läser det innan man lustfyllt stämmer in i den skadeglada kören.

Utifrån följande tweet från Opassande började jag fundera lite.

Det finns ett mönster här. Någon är exceptionellt bra på något och blir såväl framgångsrik som monetärt rik, och berömd. Efter ett tag börjar vederbörande verka lite märklig. Excentrisk. Varför? Förutom de ganska uppenbara skälen som att leva i ett konstant rampljus och att ha kopiöst med pengar så tror jag att det finns en anledning till: Vi vill att de ska vara märkliga, udda och excentriska. Därför är det också det vi ser. Jag tror att ett det är ett slags försvarsmekanism. För om den här berömda personen är som jag, då måste jag ta itu med det faktum att det ”bara” är hans intelligens, slit och disciplin som tagit honom dit han är, och att det är min egen frånvaro av detsamma som gör att jag är där jag är. Den insikten är jobbig, så det är lättare att föreställa sig att vederbörande är något mer än så. Något slags överjordiskt, omänskligt väsen. Kombinera det med ett starkt gillande av vad personen ifråga gör, och det övergår snart i något nästan religiöst. I sina fans ögon kan då Elon Musk, eller Steve Jobs, eller Bono, eller vem ni vill, göra något fel. Och alla eventuella udda grejer som rapporteras är egentligen bara en del av deras gudomlighet. Ty de är inte som oss.

Parallellt med det uppstår en antirörelse av folk som blir orimligt provocerade av denna okritiska idoldyrkan. Det är inte en slump att jag tog upp just Steve Jobs och Bono i föregående stycke. Jag har nämligen i viss mån själv varit på endera sida av staketet. Som U2-fan fick jag ofta höra om Bonos upplevda skenhelighet från folk som uppenbarligen provocerades av U2:s framgångar kombinerat med socialt engagemang. Å andra sidan har jag själv alltid varit snabb att kasta en gliring eller två efter ”Apple fan boys” då jag blir orimligt provocerad över hur många som helt okritiskt sväljer exakt allting Apple gör.

Lägg därtill lite gammal hederlig, unken missunsamhet. Komma här och tro att man är något! Bara för att du har fått folk att köra elbilar (som de snart inte ens behöver köra för biljävlarna kör sig själva) och byggt rymdraketer som går att landa igen vilket i ett svep gör rymdresor tio gånger billigare. Bara för att du inte bara har tänkt något andra inte har tänkt utan dessutom haft visionerna och kunskaperna att göra det, så tror du att du är något! Va!? Och det riktigt intressanta är att det tycks som att ju mer socialt engagerad en sådan här berömd och framgångsrik person är, desto mer kritik får de. Att stapla pengar på hög och vältra sig i lyx, det må väl vara hänt, men att faktiskt komma och försöka göra världen bättre också? Nej, där går gränsen! Tror du att du är bättre än mig?

Och där kommer det igen, den där försvarsmekanismen. Inte nog med att jag måste leva med att det finns människor som har talang, idéer och disciplin att ta sig någonstans här i världen, ska de dessutom hålla på att rädda den medan jag knappt orkar fylla i en protestlista? Det är faktiskt bara för mycket. Därför är det återigen viktigt att föreställa den här excentriska figuren som är något helt annat än du och jag. Men därtill kanske det är så att just när det kommer till socialt engagemang, då får vi en möjlighet att ta ner fanskapet på jorden. Varför ska du rädda 12 pojkar i en grotta? Fixa vattenbristen i Michigan istället! Rädda barnarbetarna fattiga länder! Laga klimatet! Och stoppa omoralen i musiken!

Och sen, efter att ha skapat en piedestal att sätta vår gudom på samtidigt som andra gör vad de kan för att försöka putta omkull densamma, så gör objektet för vår dyrkan något dumt. Inte något konstigt och excentriskt som att gifta sig med en schimpans eller köpa alla biljetter till en alla konserter på Håkan Hellströms turné bara för att jävlas med både artist och fans. Nej, något mycket värre. Något fullständigt mänskligt. Han blir förbannad och säger något elakt och oövertänkt till objektet för sin ilska. Vips, så blev han en människa av kött och blod, med fel och brister som alla oss andra. Illusionen brast. Besvikelsen är enorm. I det andra lägret vet istället inte skadeglädjen några gränser.

Jag tror att det är ungefär så det går till. Och det är faktiskt inte konstigt att någon som lever under lupp på det viset blir lite… konstig. När alla ens ord, gester, miner och handlingar tolkas och övertolkas, när man inte längre äger sin egen berättelse, sin egen identitet. Och när man dessutom har fuck off-pengar. Det konstiga är nog egentligen att de inte tappar det och ber oss dra åt helvete oftare.


Photo by Rodrigo_Soldon on Foter.com / CC BY-ND
Andra bloggar om:

Den villkorade svenskheten

2012-06-11. Kiev Ukraina: Sverige möter värdnationen Ukraina i Fotbolls-EM. Det står 1-1 när Andrei Sjevtjenko i den 62:a matchminuten nickar in sitt andra mål för kvällen och ser till att Ukraina vinner matchen med 2-1. Sjevtjenko matchhjälte för Ukraina således. I Sverige fokuserades det istället på den svenske landslagsbacken Mikael Lustig som ansågs ha gjort ett grovt misstag på det avgörande målet. Hans jobb var att ”hålla stolpen”, som det heter, och alltså stå precis där Sjevtjenkos nick gick in.

Domen mot Lustig var hård. ”Hur svårt kan det vara att hålla stolpen?” frågade sig folk, vilket resulterade i en, förvisso rolig, kampanj där folk gick man ur huse och fotade sig själva kramandes lyktstolpar och andra cylinderformade objekt för att demonstrera hur man gör. Hur svårt det egentligen kan vara, hur små marginaler det kan vara mellan rätt och fel beslut, det vet nog bara den som spelar fotboll på så hög nivå, men det hindrade inte upprörda svenskar från att såga Lustig vid fotknölarna. Han var en sopa, kort och gott.

2018-06-23. Sotji, Ryssland: Sverige möter Tyskland i Fotbolls-VM. Det står 1-1 i den femte tilläggsminuten när Toni Kroos slår till med ett frisparksmål och vinner matchen åt Tyskland. Kroos matchhjälte för Tyskland således, men i Sverige hamnar mittfältaren Jimmy Durmaz i blåsväder eftersom det var han som orsakade frisparken och därmed gav Tyskland en chans att avgöra matchen.

Domen mot Durmaz blev hård, och det var en onödig frispark att dra på sig. Durmaz hade täckning bakom sig, det fanns ingen anledning att gå in så hårt som han gjorde. Men marginalerna är som sagt små, och hur lite det skiljer mellan en klockren brytning som river ner jubel från läktarna, och en onödig frispark som Toni Kroos kan skruva in, det vet nog bara den som spelar fotboll på så hög nivå. Det hindrade inte heller den här gången upprörda svenskar. Durmaz sågades vid fotknölarna. Han var en sopa.

Men han var också någonting som inte Mikael Lustig var. Jimmy Durmaz var en blatte. En självmordsbombare. Terrorist. En sammanfattning av kommentarerna på Durmazs Instagram är att han är en inavlad ryggsäcksbombande arab/neger som aldrig borde ha fått asyl och som helst borde ta sin kebabvagn tillbaka till IS.

Jimmy Durmaz är född i Örebro och har assyriskt/syrianskt ursprung. Jag har ingen aning om Durmazs religiösa övertygelser eller hur han identifierar sig själv, men assyrier/syrianer definieras som en kristen etnisk folkgrupp, och även om de ibland felaktigt beskrivs som ”kristna araber” så är de inte araber och definitivt inte IS-sympatisörer. Faktum är att Syrian Democratic Forces (SDF), som huvudsakligen slåss mot IS, är en multietnisk koalition av kurder, assyrier/syrianer och araber. Inte för att man kan kräva av den särskrivande pöbeln att de ska hålla reda på så komplicerade saker som att det kan finnas olika sorters blattar, men ändå.

Poängen är den här: När Mikael Lustig kostade Sverige en match var han en sopa. När Jimmy Durmaz gjorde det var han inte längre svensk.

Livet som idrottare kan vara hårt. Inte nog med att såväl träning som tävling kan vara extremt påfrestande både fysiskt och psykiskt. Varje eventuellt misstag sker i rampljuset. Varje felbedömning granskas i minsta detalj. Kritiken kan vara skoningslös. Den kan vara orättvis och ibland går den överstyr. Men jag tror också att de allra flesta idrottare är rätt hårdhudade. Jag tror att de kan stå ut med att vara ”folkets sopa” ett par dagar. Men att få sin identitet villkorad på det viset? Att ens nationella tillhörighet bara gäller tills man begår ett misstag?

Det är inte ett nytt fenomen. Ludmila Enquist var godkänd så länge hon vann medaljer åt Sverige. Hon lärde sig språket, målade svenska flaggan på naglarna, hon försökte vara så svensk hon bara kunde. Sedan torskade hon för dopning. Då spelade ingenting av det någon roll längre. Hon blev ryska igen. ”Vet man ju hur de där är.” När en svensk (alltså en ”riktig” svensk) åker dit för dopning är det ett enskilt fall, och det må så vara att vederbörandes karriär är över, men de får åtminstone behålla sin svenska identitet.

Nu är det förmodligen inte så att Jimmy Durmaz eller Ludmila Enquist egentligen ”blev av” med sin svenskhet i hatarnas ögon. För egentligen var de ju aldrig svenskar till att börja med, men så länge de representerade Sverige utan att göra misstag så tolererades de. Köksbordsrasisterna kanske knöt näven i fickan eller gnisslade tänder lite missnöjt, men inte mer. Och representerar man Sverige exceptionellt bra kan man till och med bli ”vår neger”, som Martin Dahlin 1994. Martin Dahlin är för övrigt född i Uddevalla.

Jimmy Durmaz har ett skyddsnät. Han har ett landslag av kamrater som sluter upp bakom honom, han har fotbollsförbundet med sig och han har i stort sett alla vettiga röster i Sverige med sig. Han kommer att landa på fötterna. Men förstår ni vad ni skickar för signaler till alla andra? När det inte räcker att vara född här, att kunna språket, att vara medborgare? När det inte räcker att spela i svenska jävla fotbollslandslaget! När det inte ens räcker att måla flaggor på naglarna och vinna medaljer för Sverige? Hur ska man då någonsin kunna bli svensk när man har utländsk påbrå? Samtidigt som samma mentala kalhyggen klagar på invandrare som inte identifierar sig som svenskar…

Därför är det som hände efter påhoppen på Durmaz så viktigt att lyfta. För efter att de rasistiska glåporden rasat in fylldes hans Instagram med kärleksbombningar. Mängder av människor har valt att visa sitt stöd med vänliga ord, hjärtan och annat. Det kan tyckas fånigt, men det är allt annat. Det visar på en vilja att säga ifrån, att stötta, att skydda. En vilja att jaga ut svinen ur kommentarsfälten. En vilja att tala om att din identitet inte villkoras av din framgång.

2018-06-24. Sotji, Ryssland: Svenska fotbollslandslaget samlas inför träning. Förbundskapten Janne Andersson och landslagsmittfältaren Jimmy Durmaz ställer sig några steg framför resten av den samlade truppen. Durmaz gör ett kort uttalande om det hat och de hot han fått utstå senaste dygnet samt bedyrar sin stolthet över att spela för Sverige. Sedan vänder han sig mot övriga truppen som unisont skriker: Fuck rasism!

Kanske kan det komma något gott ur det här trots allt.


Photo by pasa47 on Foter.com / CC BY

#metoo och Uppdrag Granskning

Mot bättre vetande satte jag mig att titta på Uppdrag Granskning om #metoo och Fredrik Virtanen. Inslaget hade redan kritiserats rejält och min erfarenhet av Uppdrag Granskning är sedan tidigare tämligen negativt, men jag ville se med egna ögon.

Jag tänker inte försöka mig på att plocka sönder inslaget i detalj. Det får andra ägna sig åt. Istället tänker jag börja med att slå fast att det finns saker att granska när det gäller medias hantering av #metoo i allmänhet och fallet Virtanen i synnerhet. Namnpubliceringen kan och bör kritiseras. Fanns det verkligen ett så stort allmänintresse att det motiverade att man gick ut med Virtanens namn och bild? Eller var det kanske så att god journalistisk sed och principer vägde väldigt lätt mot möjligheten till snaskiga löpsedlar och klirr i kassan?

Det finns också fog för att ifrågasätta hur diverse medier hanterade de uppgifter de fick in. I inslaget skjuter Uppdrag Granskning in sig på SvD, och det är inte utan grund. SvD nämner i en rubrik att tolv kvinnor berättar om trakasserier och övergrepp som Virtanen ska vara skyldig till, men i artikeln finns “bara” sex vittnesmål. Det kan naturligtvis finnas fullt rimliga skäl till varför de andra sex inte redovisas, varav risken att bli identifierad kan vara en, men varför brassar man på med en rubrik som man inte är beredd att backa upp i artikeln? Sex kvinnor som anklagar någon för trakasserier och övergrepp är väl redan det alldeles åt helvete för mycket?

Det finns också fallet med fjortonåringen som kontaktade Virtanen i syfte att ansöka om praktikplats, som fick svaret “så mycket att du vill ligga med mig?”. Läs gärna hela den meningen igen, för det finns en subtil men avgörande skillnad mellan “kontakta i syfte att” och att “ansöka om”. Såvitt jag förstår, och här kan jag ha fel, har men Fridah Jönsson har skrivit ihop en FAQ och hävdar själv att hon konsekvent sagt att hon kontaktade Virtanen med “intentionen att få en prao-plats” och att hon inte vet exakt vad hon skrivit som Virtanen svarade med den nu bevingade ligg-kommentaren. Men distinktionen mellan “syfte att” och “ansöka om” flög ut genom fönstret tillsammans med diverse andra principer på landets redaktioner och framställdes som att Jönsson, fjorton år, skrivit “jag vill prao hos dig” och fått svaret “så mycket att du vill ligga med mig?”.

Allt detta är rimligt att granska. Problemet, som jag ser det, är att Uppdrag Granskning begår samma fel som de kollegor de ger sig ut för att granska. Någonstans längs vägen tappar de också bort den där lilla detaljen att Fridah Jönsson aldrig har sagt att Virtanens ligg-kommentar var ett svar på en prao-ansökan. Så när de lyckas gräva fram vad det var hon hade skrivit så hamnar hon på något sätt på den anklagades bänk och blir ansvarig för vad media och allmänhet fått för sig att hon har sagt.

Vidare uppfattar jag Uppdrag Gransknings granskning som full av vaga insinuationer. Jag menar, visst, den svenska medievärlden är lite av en ankdamm där alla känner alla. Man bör förvisso därför ta hänsyn till att det finns jävssituationer. Men det man drar upp är till exempel att Carolina Neurath på SVT:s morgonstudion är privat vän med Cissi Wallin – som alltså var den som ursprungligen gick ut och öppet anklagade Virtanen. Detta var dock morgonstudion öppen med och när Wallin intervjuades lämnade Neurath studion. Detta redovisar Uppdrag Granskning, men fortsätter ändå att därefter ifrågasätta att Neurath kontinuerligt rapporterade om #metoo. #metoo är rlimligen större än Cissi Wallin och Fredrik Virtanen, om man säger så, och skulle man börja diskvalificera journalister för att de känner någon som… Ja, ni förstår. Det blir inte många kvar.

Man ger sig också på att antyda jäv utifrån vilka som har “lajkat” diverse inlägg. Det är en synnerligen tunn is att stå på. Den där tummen upp på sociala medier kan betyda så mycket. Det kan betyda att man gillar innehållet, att man gillar att någon berättar även om man inte alls gillar innehållet, det kan vara bilden man gillar och att man inte ens har läst texten, det kan vara ett uttryck för stöd. Det kan till och med vara av misstag. Oavsett varför någon “lajkat” något så går det liksom inte att dra några långtgående slutsatser av det. Man skulle antagligen kunna göra en Uppdrag Granskning och granska Uppdrag Gransknings granskning utifrån vad Uppdrag Gransknings granskare “lajkat”.

Granska gärna mediernas hantering av det hela, redovisa gärna att det är en rätt incestuös ankdamm, men låtsas inte själva stå utanför den. Och framför allt; ge er inte på kvinnorna som vittnat om händelser för att media tagit deras berättelser och sprungit med dem.

Slutligen ett par reflektioner om Virtanen själv:

I intervjun dras det upp ett fall där han ska ha filmat en kvinna, utan hennes vetskap och samtycke, som dansar naken på ett bord för honom, och därefter skickat filmen till henne, vilket hon uppfattat som obehagligt, rent av hotfullt. Virtanen medger utan omsvep att han har gjort det men tycks fullständigt oförstående till hur det kan uppfattas som hotfullt.

För mig säger det något om personen Virtanen. Hur kan man inte förstå det? Du filmar någon, i en rätt jävla intim situation, utan hennes vetskap. Redan det är jävligt creepy. Sedan skickar du filmen till henne? Men du förstår inte varför det skulle kunna uppfattas som obehagligt och rent av hotfullt? Verkligen?

Jag har, såvitt jag vet, aldrig dansat på bord vare sig påklädd eller naken. Jag har knappt dansat alls. Risken att få något sådant material skickat till mig är således obefintligt. Men jag kan ändå säga att även om någon utan min vetskap fotade mig medan jag gjorde något så oskyldigt som att dricka kaffe, och sedan skickade den bilden till mig, så skulle jag tycka att det var obehagligt. Och ja, det skulle absolut kunna uppfattas hotfullt (beroende på vem det kom från förstås). Lite “jag har ögonen på dig”. Om bilden eller filmen dessutom föreställde mig i en situation som på ett eller annat sätt kunde användas mot mig (nudes hör till kategorin “bilder man inte vill hamnar i fel händer”) skulle jag absolut kunna uppfatta det som hotfullt. Det skulle kunna uppfattas som att personen ifråga vill låta mig veta att hen har det här materialet i sin ägo och att om jag inte håller mig på mattan så…

Att Virtanen i interjun ställer sig helt oförstående till det får mig att undra hur det står till med hans empatiska förmåga. Ännu mer tragikomiskt blir det när han direkt efter konfronteras med att han ska ha hävt ur sig okvädningsord till en kvinna på en krog, varpå han redogör för ett händelseförlopp där en kvinnlig fotograf fortsatt fota honom efter att han påtalat att han inte ville det, och att han säkert sa något “olämpligt”. Du har en bjälke i ögat, kompis.


Andra bloggar om: , ,

Saker som låter

Det har varit mycket prat om böneutrop den senaste veckan eller så. Jag har för egen del inte formulerat någon stupsäker åsikt i frågan, och det jag har kunnat konstatera är att ingendera sida gör något vidare jobb med att övertyga mig.

De som är för hävdar att det handlar om religionsfrihet. Men religionsfrihet bör inte vara något slags universiellt frikort. Religionsfrihet innebär att ingen ska diskrimineras på grund av sin religion – inte att man får göra vad man vill med hänvisning till religion. I nådens år 2018 går det alldeles utmärkt att hålla reda på när man ska be, hur bönen låter och åt vilket håll man ska vända sig utan böneutrop. Det behov böneutrop en gång fyllde finns helt enkelt inte längre. Detsamma kan för övrigt sägas om kyrkklockor. Så har jag fått det sagt också.

Det som då kvarstår är att det är en del av den religiösa traditionen. Så är det ju med många religiösa företeelser – vad som en gång i tiden fyllde en funktion har blivit obsolet, men man fortsätter göra det därför att det är en del av traditionen. En dogm. Jag har all respekt för det, men mot det står en tradition av att liksom inte ha böneutrop i Sverige.

På andra sidan staketet finns ett par motargument som inte heller håller någon högre nivå. Där försöker man rationalisera sin motvilja med diverse sakargument om ljudnivå och innehåll. Jag skulle vilja jämföra dessa argument med en annan företeelse i samhället: Fotboll. Jag har gjort paralleller mellan religion och idrott förut, så varför inte?

”110 decibel är faktiskt jättehögt!”

Det är högt, ja. Jag vet inte vilka på vilka grunder man har kommit fram till att tillåta 110 decibel. Som referens kan nämnas att Socialstyrelsen för ett par år sedan bestämde att 100 decibel skulle vara högsta tillåtna ljudstyrka på konserter för vuxna (97 db om konserten var även för barn), och detta alltså på event där alla som är på plats utsätter sig för ljudet frivilligt. Jämför man rakt av på det viset så verkar det förstås märkligt.

Men det finns ett par saker att komma ihåg då. En konsert pågår vanligtvis i ett par timmar, i jämförelse med ett böneutrop på, vad? Ett par minuter? Vad som är en skadlig ljudnivå handlar inte bara om ljudstyrka utan också i allra högsta grad om tid, ifall det nu är det man oroar sig för. (Som kuriosa kan dock nämnas att det finns studier som tyder på att det finns ytterligare en faktor, nämligen om man uppskattar ljudet. Ljudet från en njutbar konsert har således inte samma negativa påverkan på hörseln som en konsert med Håkan Hellström. Man kan tänka sig att Socialstyrelsen består av Sivert Öholmare som inte riktigt gillar eh, VASP.) En annan sak är att det är skillnad på ljud inomhus och utomhus. Jag tänker inte gå in på detaljer mer än att understryka att en inomhuskonsert och en utomhuskonsert är två helt olika saker för öronen. Ni får helt enkelt tro på mig.

Det jag undrar nu är: Vad är det för decibelnivå på en genomsnittlig fotbollskör på väg till match? Observera, jag har ingen aning, jag är bara nyfiken. Men om det är störningsfaktorn och ljudnivån man oroar sig för så finns det ju som bekant också… fotboll. En hop förfriskade supportrar som sjunger ramsor medan de tågar genom stan?

”Men budskapet!”

Ja, det är skillnad på böneutrop och kyrkklockor i och med att böneutrop inte bara manar till bön utan innehåller själva bönen. Det kan man förstås ha åsikter om som militant ateist. Men om man läser vad som ropas ut vid Adhan så tycker jag inte att det ser så farligt ut. Jag håller inte med, men det är ju inte som att bönen innehåller något kontroversiellt. Möjligen då en rad som, vad jag förstår, förekommer vid sunnitisk morgonbön som lyder ”as-salatu khayrun min-a-naum – bönen är bättre än att sova”. Den som skrev den raden hade inte småbarn, så kan man säga.

Om det är innehållet man är orolig för kan vi ju titta på fotbollsfolket igen. Till exempel finner jag ”Bajen, bärs och rakade brudar” långt mer provocerande än någonting i det ordinarie böneutropet. Man får förstås ha vilka preferenser man vill, men folk som gillar bärs brukar enligt min erfarenhet inte ha någon smak. Och, med risk för att anklagas för att vara bajofob; detsamma kan sägas om folk som gillar Bajen. Och vad gäller de rakade brudarna så… Vad sägs om ”självständiga kvinnor med en sund kroppsuppfattning som bestämmer själva”? Det har inte samma rytm, det medges, men det skulle åtminstone inte bidra till en stereotyp kroppsuppfattning. Även om det fortfarande är rätt heteronormativt. Man kan inte få allt.

Vad som återstår är då hållningen att det är skitsamma, det skadar väl ingen. Och nej, det är ju så sant. Det är å andra sidan skitsamma åt andra hållet också då möjligheten till böneutrop knappast kan sägas vara en förutsättning för att utöva sin religion. Å tredje sidan är det inte förutsättningen för att utöva sin religion som kristen heller. Personligen skulle jag gärna se mindre ljud i samhället snarare än mer. Vilket inkluderar kyrkklockor, oönskat radioskval i varuhus, trafik, fotbollskörer, alkisar i parken, folk som går runt och gapar i mobiltelefonen som om den vore en megafon, fiskmåsar, och den här jävla katten som sitter och skriker på min balkong och skriker medan jag försöker skriva.

Det finns en sista sak att nämna. För några år sedan läste jag en väldigt intressant bok skriven av Anders Mildner; Koltrasten som trodde den var en ambulans. Den handlar om just ljud och har en hel del intressanta saker att säga. En sak jag tog med mig från den boken var hur frågan om ljud i samhället i olika tider har varit en konfliktyta, hur man kämpat om rätten att låta. Således är ljud också en form av maktdemonstration. Det är inte en slump att just kyrkklockor har varit det som har låtit mest i Europa under några hundra år, och det är antagligen lika lite en slump att minareten är det som väsnats mest i den muslimska världen.

I ett fritt samhälle bör man således inte inskränka folks rätt att låta. Å andra sidan upphör som bekant min frihet när den inkränktar på din. Jag har som sagt inte lyckats formulera en stark åsikt åt vare sig ena eller andra hållet.


Andra bloggar om: ,

Betala uppmärksamhet

Photo on Foter.com

Det har börjat smyga sig in en del omotiverade direktöversättningar från engelskan i det svenska språket. Nu syftar jag inte på oskicket att använda engelska ord där det finns fullgoda svenska alternativ (som betting), även om det är illa nog. Det här är mer än fråga om att folk skriver och talar som en halvdan maskinöversättning, på sitt modersmål. Exempel: dubbla standarderJa, det heter double standards men på svenska heter det dubbelmoral. Man kan för all del också prata om dubbla måttstockar om man vill det. Det vet ni, allihop, men ändå har det börjat bli allt vanligare med bastarduttrycket dubbla standarder (eller ännu värre: dubbla standards vilket borde vara rent kriminellt). Ett annat exempel är ordet skepsis som allt oftare blir skepticism på svenska av den enkla anledningen att det heter så på engelska. Ja, ordet finns på svenska men har en egen betydelse, men tycks på senare tid allt oftare användas som synonym till skepsis.

Varför blir det så då? Jag vet inte. Helt vanligt slarv och slapphet, kanske. När det gäller text tycker jag mig oftast se den sortens uttryck från bildade människor vilket leder mig att tro att en bidragande orsak kan vara att man plöjer en hel del text på engelska. Har man därtill inte en stadig språklig grund att stå på utan lyckas slinka igenom nålsögat genom att förlita sig på stavningskontrollen i Word så… Men nu gissar jag bara. Sanningen är att jag inte vet, annat än att engelskan har ett starkt inflytande.

Vad jag däremot kom att tänka på är ett engelskt uttryck som vi kanske borde fundera på att direktöversätta. Att uppmärksamma eller ge uppmärksamhet heter pay attention på engelska. Vi kanske borde börja säga betala uppmärksamhet på svenska också. I klickonomins tidsålder vore det nämligen tämligen korrekt. Vi betalar med vår uppmärksamhet. Och vi får betalt av andra i form av uppmärksamhet. Positiv feedback på sociala medier triggar belöningssystemen i hjärnan och gör att vi mår bra. Därför matar vi varandra med halvdana skämt (skyldig!) och selfies.

Rent monetärt omvandlas din uppmärksamhet till pengar i någons ficka via reklam. Du klickar på en länk till en sida som finansieras av reklam. Företagen som köper reklamplatsen hoppas att exponeringen ska leda till att du köper någonting av dem och några ören trillar in på ett konto. För som bekant, ingenting är gratis.

Men det här gör väl ingenting? Om vi matar varandra med dopamin eller tittar på en sammanställning av 10 DU KAN INTE ANA VAD SOM HÄNDER SEN, och den som driver siten tjänar några futtiga ören på reklamen, det spelar väl ingen roll. Nej, kanske inte det. Men vi har bara ett begränsat antal timmar på dygnet. Det finns gränser för hur mycket saker vi kan ta del av. Så kanske borde vi börja se uppmärksamhet som valuta och börja hushålla med den? När det kommer till plånboken gör vi prioriteringar och aktiva val. Mat och hyra går före nya tuttar och utlandsresa (om man inte satsar på en karriär som stjärna i Lyxfällan). Vi väljer bort saker för att det är för dyrt, eller för att kvaliteten är undermålig eller på etiska grunder – företaget bakom en tjänst eller vara står för något jag inte vill stödja.

På samma sätt borde vi resonera kring att betala uppmärksamhet. Betala inte för skit, och betala inte för sunkig smörja som du inte vill stödja. Det finns så mycket annat. Jag vet att gulliga djur, klickbeten och lättsmälta sanningar är frestande, men vi om vi ser på uppmärksamhet som valutan kanske vi ska börja se på dylikt som godis. Så istället för att gå direkt till godishyllan och kassan, vad sägs om att utforska resten av informationsbutiken?

Jag tror på att vad vi kallar saker inte bara speglar vår syn på dem utan också påverkar hur vi ser på dem. Så genom att faktiskt börja säga att man betalar uppmärksamhet kan vi hjälpas åt att förändra hur vi ser på informationsflödet och hur vi fördelar vår tid. För varje uppmärksamhet är en kostnad i form av tid och energi och det är hög tid att vi lär oss att prioritera vad som är värt vår uppmärksamhet och vad som bara är skit.