Enligt Min Humla

Inget är för stort eller för litet för Joshens slägga

Henrik Brändén och Markus Berglund skriver på Brännpunkt och uppmanar folk att rösta pirat. Det tänker nämligen de själva göra.

Markus Berglund stannar visserligen kvar inom Centerpartiet men är sedan länge både guld- och hederspirat. Henrik Brändén å sin sida lämnar Socialdemokraterna efter lång och trogen tjänst och bordar piratskutan. För mig är detta förvisso ingen överraskning eftersom Brändén emellanåt gästbloggar på Livbåten. Jag förutspådde att Marcus Fridholm skulle komma ombord och när Göran Widham följde efter var min enda reflektion att det tog lite längre tid än jag trodde. Livbåten är en mycket bra plantskola för pirater och fler borde gästblogga där.

Anledningen till utspelet är att Brändén och Berglund tröttnat på sina respektive partiers vekhet och helt enkelt misslyckande i integritetsfrågan. Jag förstår dem, och det är ett väldigt starkt och välkommet utspel eftersom de så tydligt understryker att det inte spelar någon roll om vi har en blå eller röd regim efter valet. Inte i den frågan. Tycker man att människor har rätt till ett privatliv, att oskuldspresumtion är en viktig princip och att kommunikationsfriheten är viktig att slå vakt om, då är Piratpartiet det enda alternativet.

På sina respektive bloggar utvecklar Brändén och Berglund sina tankar och motiv ytterligare. Det är stark läsning som jag verkligen rekommenderar, och mellan raderna kan man ana både frustration och djup sorg över att behöva vidta dessa åtgärder. Jag känner just nu en så djup respekt för både Markus Berglund och Henrik Brändén att jag inte riktigt kan uttrycka den i ord, och de som läst mig ett tag eller pratat med mig någon gång vet att det är ovanligt.

Tack för ert patos, för er principfasthet och inte minst för ert stöd. Ni är vinden i våra segel.

Andra bloggar om: henrik brändén, markus berglund, socialdemokraterna, centern, piratpartiet, val2010, intressant?

Den sista delen i Piratpartiets kampanj på The Pirate Bay fick handla om våra opinionsfriheter; yttrandefrihet, åsiktsfrihet och kommunikationsfrihet. Det här är saker som ligger mig varmt om hjärtat.

Häromnatten jobbade jag ihop med en muslim och liberal som utan omsvep förklarade att han blev ledsen och sårad av Lars Vilks klotter, men lika självklart försvarar Vilks yttrandefrihet. Det är ett konsekvent resonerande på en nivå som tyvärr många ledande politiker inte klarar av.

För yttrandefrihet handlar just om rätten att yttra det andra inte håller med om eller rent av blir arga och ledsna av. Det behövs ingen yttrandefrihet för att säga saker som alla är överens om, som att kattungar är söta eller att en kopp varm choklad är gott efter en skidtur.

Tyvärr är det här svårt för en del att greppa, så när någon blir kränkt av ett uttalande så får vi debatter om huruvida man får säga så. Som om yttrandefrihet var ett privilegium som staten lånar oss med förbehåll att den dras in igen om vi missbrukar den. Det enda sättet att missbruka yttrandefriheten är genom att tiga.

Om du inte gillar vad någon säger så är rätt bemötande att använda din egen yttrandefrihet till att säga emot. Det är så det fungerar. Gillar du inte vad jag skriver så är du välkommen att svara här nedan.

En bild säger mer än tusen ord sägs det, och just den här bilden (från skyltat.se) säger mer om yttrandefriheten än jag kan förmedla i ord. Det är vackert.

Andra bloggar om: yttrandefrihet, piratpartiet, lars vilks, islam, intressant?

I skrivande stund sitter jag på ett tåg mot Göteborg. En resa som jag länge har velat företa mig men det har alltid stupat på någonting. Till slut bestämde jag mig dock för att det skulle ske den här veckan och tänkte att jag skulle prova hur det känns att vara ute i god tid. Men innan jag kunde boka tågbiljetterna ville jag vara säker på att ha någonstans att sova, så jag gjorde som brukligt är för oss internauts och slängde ut frågan på twitter. Inom några minuter hade jag fått svar från en person som erbjöd mig att låna en kolonistuga, vilket är fantastiskt generöst.

Till saken hör att jag inte känner henne. Vi har aldrig träffats och såvitt jag vet har vi inte kommunicerat annat än via enstaka kommentarer på twitter tidigare. Ändå erbjuds jag att låna en kolonistuga. Med reservation för att hon bara ville locka mig avsides för att våldta och mörda mig så är det mycket vänligt.

Nu blev det så att jag avböjde stugan och istället bor hos Sophia, men jag är oerhört tacksam för gesten, och det hjälpte mig ändå för i och med att jag hade ett erbjudande vågade jag boka biljetterna innan SJ:s biljettprislotteri slog till igen.

Och apropå nätvänlighet. Ni har väl inte missat att någon donerade 63 880 kronor till Marcus Fridholm? Återigen; visst finns det obehagliga element på nätet, men min erfarenhet är alltjämt att nätvänligheten vida överstiger näthatet.

Nätvänligheten
Nätvänligheten II
Nätvänligheten III
Mer nätkärlek

Andra bloggar om: vänlighet, kärlek, nätvänlighet, nätkärlek, internet, intressant?

Igår debuterade jag som torgtalare. Anna Troberg påpekade att jag ju hade gått upp och talat förut, under FRA-demonstrationerna, vilket förvisso är sant, men det var inte samma sak. Då var det en skara människor som samlades för ett gemensamt syfte. Att predika för de redan övertygade är inte samma sak som att tala för vilt främmande människor på ett torgmöte.

Det kändes ordentligt nervöst, det ska sägas, men det löstes upp till stor del av att Christian Engström gick ut först. Det var inte planerat så, det bara blev. Christian tog mikrofonen för att testa ljudet, och sedan lämnade han inte tillbaka den förrän han hade sagt sitt. Och en hel del av mitt.

Kanske var det också därför det inte kändes så farligt när jag väl gick upp – för att jag hade huvudet fullt av funderingar på hur jag skulle få ihop det när Christian redan sagt en stor del av det jag hade tänkt säga. Samordning är fusk, bara så ni vet.

Jag minns inte så mycket av talet, vilket borde betyda att det gick bra. Det kändes i alla fall som att det gick bra under första halvan. Jag vågade dra ett par skämt och fick gensvar och sedan rullade det på. Under andra halvan blev jag tvungen att ta till fusklappen vilket gjorde att jag tappade tempo, men å andra sidan plockade upp en tappad tråd.

Reprisen tre timmar senare gick sämre, tyckte jag. Jag skulle ju hålla samma tal igen hade jag tänkt, men väl där så ville inte formuleringarna komma, jag upprepade mig och stod nog och funderade mer på vad jag hade sagt tidigare under dagen än på vad jag skulle säga.

Men övning ger färdighet, och en av de viktigaste sakerna man behöver lära sig när det gäller sådant här, tror jag är att man inte måste uppfinna hjulet på nytt varje gång. Ny tid, ny plats, ny publik, då går det utmärkt att använda samma tal. Men på något sätt är det så rotat i en att man ska komma med något nytt. Som sagt, man lär sig.

Kulturbombningen verkade vara en succé också. Jag vet inte hur mycket böcker vi hade totalt, men ett antal pappkassar rörde det sig om. När jag gick hem hade i stort sett allt gått åt. Jag upplevde det som att det får folk att haja till när man säger att om vi istället skulle ge bort böckerna som ettor och nollor på nätet så skulle det vara olagligt, men nu står vi här och ger bort de fysiska exemplaren istället. En och annan aha-upplevelse blir det.

Och så är det ju oundvikligt att det dyker upp någon riktig tomte när vi är ute och gör något. Alltid. Den här gången i form av en jeppe som började diskuterade med Drottningen och upplyste henne om att 95% av alla sidor på Internet bestod av prostitution. Min spontana tanke när hon berättade det var att det nog sa mer om farbrors surfvanor än om Internet som sådant.

Ett stort tack till Södertäljepiraterna med Erik Lönroth i spetsen som arrangerade det hela, samt till utsocknes pirater som anslöt för att delta.

Andra bloggar om: torgmöte, kulturbombning, södertälje, piratpartiet

Idag är vi redan framme vid dag tre i Piratpartiets kampanj på The Pirate Bay. Det går fort när man har roligt. Och vi som är inblandade har ganska roligt. Låt oss kalla det för ett svärmarbete i miniatyr där idéer spånas vilt, Marcus ritar för glatta livet och själv involverades jag på sluttampen av det hela för att vara med och skriva copy.

Särskilt nöjd och stolt är jag med dag två som är en omarbetning av ett kåseri jag skrev för ett par år sedan, vilket i sin tur var en remix eller förädling av Christian Engströms original. Och notera att jag inte har gjort den omarbetningen själv – jag skulle aldrig klara av att mörda mina älsklingar tillräckligt för att kapa ner den till vad det blev, men jag är stolt som upphovsman över att övriga anser att det jag skrivit tidigare var tillräckligt bra för att hacka i bitar och bygga om. Remix ftw!

Och imorgon håller vi torgmöte i Södertälje och får finfrämmande. Vår EU-parlamentariker Christian Engström håller tal, liksom vice partiledare Anna Troberg, kampanjledare Jan Lindgren, och undertecknad. Förutsatt att jag är tillräckligt kry för det, jag är fortfarande krasslig men på bättringsvägen. Talen blir i två omgångar – klockan 12:00 och 15:00.

Därefter drar jag till Göteborg ett par dagar. Vad som egentligen bara var tänkt att bli en resa för att ladda batterierna håller på att utvecklas, och det lutar åt att jag deltar i ett evenemang där också. Jag återkommer om det.

Med andra ord: Det rör på sig.

Andra bloggar om: piratpartiet, the pirate bay, södertälje, torgmöte

Idag blev det på grund av orsak min tur på projekt 2022. Egentligen var det inte meningen att min text skulle upp förrän första september, saker blir ju inte alltid som man tänkt sig så texten kom upp redan idag istället. Vilket var lika bra, för när jag väl har skrivit vill jag se det publicerat, annars går jag runt och grunnar på texten och kommer på tillägg och ändringar.

Bakgrunden till mitt bidrag till 2022 är ett samtal i Almedalen med en representant för Grön Ungdom. Vi började prata energipolitik, ett område där jag är helt grön (pun intended) och han berättade entusiastiskt om hur han föreställde sig att framtidens elförsörjning skulle kunna se ut. I korta drag handlade det om att med effektivare distribution skulle vi inte ha samma behov, och när han förklarade sina visioner om ett intelligentare elnät som kan skicka ström den effektivaste vägen för stunden, så var min spontana kommentar: Som Internet.

Och ur det sprang en del idéer. För om elnätet skulle fungera som Internet, då skulle också vem som helst kunna bli distributör. Då skulle privatpersoner kunna mata systemet själva med sina solpaneler eller vindsnurror, förutsatt att teknologin är tillräckligt billig och man inte använder upp all energi själv förstås. Det skulle bli lite som bittorrent-teknik med elektricitet, man laddar upp och laddar ner och betalar bara om man har negativ ratio.

Det här fröet har legat och grott i huvudet sedan dess och 2022 gav mig en möjlighet att göra något av det. Särskilt efter att ha spånat vilt med Drottningen och vi i stort sett tänkte samma tanke: Vad skulle energibolagen tycka om det?

Jag tror på dialog och jag tror på att ta till sig av andras idéer. Det är samarbete mellan människor med olika fokus och perspektiv som tar oss framåt. Så på sätt och vis är texten också en hyllning till den trevliga grönungdomen som tog sig tid att dela med sig av sin vision. Tack också till Marcus Fridholm som skapat bilderna till texten. Särskilt den andra bilden som jag haft i huvudet länge och som Marcus fick på pränt i stort sett exakt som jag hade tänkt mig den.

Till Framtiden!

Tillägg: Varför heter samhället Framtiden? Jag ville ha ett kaxigt namn på det, och så kom jag att tänka på Ronny Erikssons parodi om en norrländsk avflyttningsort som han kallar Avliden, vilket låter norrländskt i stil med Boliden och liknande. Så varför inte Framtiden som kontrast, tänkte jag och sedan blev det så.

Andra bloggar om: 2022, framtiden, vision, energi, el, dialog

Idag är det en månad kvar till valet. En månad kvar att kampanja på. En månad kvar att försöka få ut vårt budskap. En månad kvar att be om medborgarnas förtroende.

Problemet för många är pengar. Själv ville jag ta mig ner till Götet ett par dagar för att få ett peptalk av Göran och Marcus på Livbåten, och hänga med Olof, men med alldeles för mycket månad kvar i lönen insåg jag att det inte var något jag kunde ta ur egen ficka. Så jag kontaktade partisekreterare Mårten Fjällström och hörde mig för om det var ett projekt det gick att få reseersättning för. Svaret var tyvärr nej.

Partikassan har sinat, och det enda vi har råd att prioritera idag är extern verksamhet. Det är en vettig prioritering, men för att få fart på min externa verksamhet hade jag behövt ta den där trippen.

Nu går det ingen nöd på mig. Jag tar den där resan vid månadsskiftet istället och betalar den själv. Det är helt ok. Jag jobbar, jag har ett par semesterdagar kvar att ta ut när jag behöver, jag klarar mig. Andra har helt enkelt inte råd.

Så om du har mer lön än månad kvar och vill lämna ett bidrag, ge det då inte till mig. Ge det till Piratpartiet. Den här månaden är en ödesmånad. Det vore så sorgligt om vi inte har råd att springa hela vägen till mållinjen.

Andra bloggar om: piratpartiet, val2010, kampanj, pengar, ekonomi

Nu får det vara slut på den här bloggtorkan. Det är hög tid att börja skriva igen, och i sann “det blir inte alltid som man tänkt sig”-anda blir min första postning efter min hittills längsta bloggtorka inte alls någon av alla de texter jag planerat. Jag ska nog få ur mig dem också.

Terobi skriver starkt och upprörande om en händelse för ett par år sedan. Förutom att det hon berättar om är minst sagt obehagligt, så påminner det mig om något.

För, säg, tio år sedan, medan jag bodde på Brynäs i Gävle, var jag på väg hem från stan. Sannolikt hade jag tagit en öl eller två på McGill’s – det var det vanliga ärendet jag hade nere på stan. Hur som helst var jag på väg hemåt och passerade O’Learys när jag la märke till en tjej som satt på trappen precis bredvid krogdörren. Hon såg rödgråten och ordentligt berusad ut vilket blev extra tydligt i kontrast till människor som tjoade och skrattade runt omkring. Jag vet inte varför jag gjorde som jag gjorde, jag fick bara en instinktiv känsla av att jag inte kunde låta henne sitta där. Så jag trotsade vetskapen om att hon förmodligen skulle utgå från att jag var ett random äckel som ville försöka utnyttja situationen och satte mig bredvid henne på trappen, på överdrivet behörigt avstånd.

Hon var förstås ytterst reserverad men också rejält full och efter ett par minuters samtal fick hon ur sig att hon bara ville hem. Jag frågade var hon bodde och det visade sig att hon bodde på Brynäs. Jag erbjöd mig att göra henne sällskap vilket hon givetvis var väldigt skeptisk till. Så jag bedyrade att det enda jag var ute efter var att se till att hon kom hem ordentligt, och till min förvåning accepterades erbjudandet.

Under hela den här tiden hade vakten vid O’Learys stått och sneglat åt vårt håll, vilket jag tolkade som att han ville försäkra sig om att inget hände tjejen ifråga. När vi reste oss från trappen frågade han mig om jag kände henne. Jag svarade ärligt nej, att jag bara skulle hjälpa henne hem, och för att övertyga honom visade jag mitt legitimation och bad honom lägga namnet på minnet så att han kunde sätta dit mig om jag ljög. Sedan påbörjades en av de längsta promenader upp på Brynäs jag varit med om.

Jag vet inte hur många gånger vi fick stanna för att hon inte orkade koncentrera sig på att gå, och bitvis fick hon luta sig mot mig. Ett par gånger började hon gråta igen, som jag tolkade det av skam för att hon inte kunde ta hand om sig själv. Det värsta var dock när vi kommit upp på Kasernbron och hon plötsligt drabbades av tvivel och började fråga mig om jag tänkte “hitta på något”, med stigande panik i den dimmiga blicken. Det var jävligt obehagligt, framför allt för att jag till fullo förstod henne.

Vi kom hem till henne till slut. Medan hon fumlade med nyckeln i låset låste hennes pojkvän upp inifrån. Jag frågade om hon hade kommit rätt, och om jag minns rätt mumlade hon jakande, tackade och sprang in och gömde sig. Pojkvännen granskade mig misstänksamt och jag kände mig skyldig utan att ha gjort något.

Resten av promenaden hem var tung och med en fadd smak i munnen. Jag hade ägnat en eller två timmar åt att försöka hjälpa en människa och se till att hon inte råkade illa ut, och av alla inblandade betraktades jag med djup misstänksamhet; krogvakten, pojkvännen, henne själv. Och det värsta var att jag verkligen förstod dem, därför att om jag hade haft onda avsikter så hade jag sannolikt agerat i stort sett exakt likadant. Utge mig för att vara omtänksam, skapa förtroende, hela kittet. Jag hade inte sagt “hej, jag är en sadistisk våldtäktsman, skaru följa med hem till mig på te?”

Det gör mig illa till mods att jag tvivlar på att jag skulle göra likadant igen. Jag vill naturligtvis tro att jag skulle göra om det, eftersom det var rätt, men jag vet inte. Den gången stålsatte jag mig mot insikten att alla skulle betrakta mig som ett äckel som var ute efter att utnyttja en i stort sett försvarslös människa. Men nästa gång? Det slår mig att det kan vara en bidragande orsak till att folk inte ingriper. För varje dyngrak tjej på en trapp eller parkbänk som blir antastad finns ett stort antal förbipasserande som kunde ha agerat förebyggande men inte gjorde det. Och jag förstår dem också.

Vill vi ha det så här?

Andra bloggar om: våldtäkt, civilkurage, stigma, misstänksamhet, intressant?

Ylva:

Download the original attachment
”Jag ska personrösta på NN för han bloggar så bra”. Hur oansvarigt låter det i öronen på en äldre ansvarstagande medborgare? Utan att tänka efter och utan kunskap om vad en blogg kan förmedla så låter det faktiskt inget vidare.

Så låt oss titta på alternativen:

Kryssa för X för han är känd från TV, rösta på Y för hon har trampat sig uppåt i partihierarkin och står först, välj Z för han han säger att han tycker som jag tycker, ta Å för hon påstår att hon ska jobba för dina hjärtefrågor, rösta in Ä för han säger att han är så bra, eller satsa på Ö för hon har fått ihop mest pengar för att göra reklamaffischer med sin snygga nuna på.

Många har trott på löften tillräckligt för att bli besvikna, (vilket iofs gett upphov till lite ny kultur. Att gå efter vad maktsökande kandidater säger sig vara och stå för är helt meningslöst. Återstår att se vad de verkligen gjort i riksdagen. Det låter sig inte göras med Piratpartister av förklarliga skäl, och att man faktiskt kan göra det med andra ”partister” är orsaken till att Piratpartiet är enda alternativet.

Om man följer en bloggare en längre tid så förstår man om det han skriver är äkta. Är han intelligent så märks det i hans resonemang. Är han kapabel att ta argument och se utanför sin egen lilla vinkel så uppenbaras det i diskussionen kring kommentarer. Har han däremot inte dessa kvaliteter men försöker låtsas dem så avslöjar han sig ofelbart i längden.

Så varför just Johnny Olsson då? Det finns ju så många smarta Pirater som vi kan lära känna via deras bloggar. Intelligenta, kunniga, idealistiska, principfasta, jag skulle gärna se dem i riksdagen allihop men jag väljer att kryssa Joshen för att jag uppfattar att han har en större bredd och insikt om livets villkor.

Jag tror att han har tillräckligt mycket livserfarenhet för att kunna se lite vidare än genom sitt eget lilla sugrör, att han är tillräckligt ifrågasättande för att inte omedelbart korrumperas av rollen som riksdagsledamot. Tillräckligt trygg i sina grundläggande värderingar för att klara av att kompromissa utan att sälja ut det viktigaste.

Men nu får det vara färdigfjäskat för chansen att få vara med på min favoritblogg, Joshen har ju trots allt en allvarlig fläck på sin rustning, han känner inte till att världens bästa gitarrist heter Alvin Lee!

Andra bloggar om: väljarens röst, val2010, personval

Lagom anonym:

Jag känner egentligen alldeles för många som ställer upp i riksdagsvalet för att med gott samvete kunna välja en enda person att kryssa. Min första tanke var mmn-o eftersom jag vet hur mycket han gjort och kämpat. Min andra tanke var Ella. Men efter hon misslyckats med den Calskrove som var villkoret för hennes personkryss, så förstod jag att det behövdes något alldeles speciellt för att förtjäna mitt dyrbara pennbläck vid sitt namn på valsedeln.

Anders Borg är en stilig karl på många sätt. Han har synfel och lite sådär smålångt hår och oftast inte allt för fula slipsar. Dock är han ju alldeles för sinnesslö för att platsa på annat än ett vårdhem…

Men Joshen däremot, han är en ung man som jag följt ett tag nu. Det som fångade mig var sättet att så målande kunna beskriva situationer ur en synvinkel som även dagens riksdagsledamöter kan förstå. Vilket i sig är en bedrift då många av dem knappt kan förstå våra grundläggande demokratiska principer. För, det som behövs idag är någon som kan sätta sig ner med våra folkvalda ministrar, och så simpelt som möjligt, gärna med hjälp av legogubbar förklara varför dagens lagstiftning är bristfällig på allt för många punkter.

Man ska heller inte skjuta under stolen med att en riktig hårdrockare faktiskt är bäst på det mesta och klår de flesta, även om Dream Theater kanske inte är så mycket att hänga i julgranen…

Så för en pedagogisk, kvick och framför allt snygg riksdag så sätter jag min tillit till Johnny.

Han och allt för många plattnackar har också inspirerat mig till att skaffa ett eget tillhåll på the internetz, så mig hittar man numera på http://lagomanonym.blogg.se.

Andra bloggar om: väljarens röst, val2010, personval